interruptedfashion

Ni åker på äventyr långt bort i ingenmansland. Vattendroppar faller ned på en öde perrong där ni kliver av. Ord låter annorlunda i en träkur med regnet smattrande mot glasrutor. Det avtar när ni bestämmer er för att börja gå. Regndropparna lägger sig så fint på hans kind. Du kliver i en stor vattenpöl och hoppar sidleds. Ni skrattar och pratar tills ni kommit fram. Sen vill han leka en lek där du får bestämma vilket håll han ska köra åt utan att ha en aning om vart ni hamnar. Inte långt ifrån någonstans men inte dit ni ska. Ni frågar kidsen på vägen som verkar ha lite koll. Ett villaområde utan skyltar hjälper just ingenting. På motorvägen uppstår frågelekar i form av.

 

Om du fick leva i en film för en dag, vilken film skulle du ta?

 

Ni börjar närma er världens ände när bilen kommer till sin slutdestination. Ni hoppar ur bilen och där runt hörnet står hans mor. Han kramar om henne och du tar hennes hand.

 

Innan kvällen tagit slut kommer du ha fått en rundtur i huset, åkt för att handla ingredienser till middagen. Ätit middag i hans föräldrars hus. Gått på promenad med deras söta valp och en förvånansvärt lydig katt. Som stannar upp, väntar in och fortsätter när ni gör.

Ni kommer även hinna äta efterrätt och dricka ca fem sorters whiskey.

 

På promenaden till bussen undrar du om han kommer att kyssa dig.

Du brukar vara den som alltid tar det första steget, men din nya röst i huvudet säger åt dig att låta bli. Att om han vill kyssa dig så kommer han att göra det.

Klockan halv elva lämnade vi förortsbetong och dansade ned för trappan till Debasers uteservering.

Iklädd svart hatt, ljusrosa Converse, en Sex Pistols t-shirt, rött läppstift och en stämpel på handleden för beviljat inträde.

Jag mötte E i dörren med en vältrande kram och det största av leenden.

Vi hoppade och dansade till ett Norskt band influerade av Herr Hellström.

Vid spelningens slut tog vi en cigg på uteserveringen fylld av människor och en modsknapp jag kände igen.

 

Groove is in the heart på ett dans golv där öl svänger runt i plastglas i takt till olångsamma kärlekslåtar. Fötter skrider simpelt över ett nedspillt dansgolv med krossade plastglas som sätter sig som klister under skor, desperata att följa takten.

Händer och armar vevar omkring som epileptiska spasmer. Spellistan var ofrånkomlig och danssällskapet var oslagbar.

En sista öl sveptes i loungen, vi skreksjöng till EBBA Grön och bad Dj’n spela låtar av Cirkus Miramar som han sorgligt nog inte har. Ut på dansgolvet en sista sväng, sen vidare ut på gatorna igen.

Modsknappen hade en mini boom box I sin väska som han spelade upp låtar med Depeche Mode som vi strövande över asfalten dansade och sjöng med till. Everything counts in large amounts och Just Can’t get enough.

Till er! (och lite till mig själv också)

Inga fler ursäkter. Inga fler destruktiva förhållanden. Inga fler förklädnande ord till dina tjejkompisar när du vet att han inte vill ha henne. Är du osäker så kan jag säga att det är ett tydligt tecken på att han inte vill ha henne och om han verkligen ville det så kommer han kämpa för att få tillbaka vad du stal ändå och vet du med säkerhet att din kompis inte behöver stå ut med ett svin som bara kommer att behandla henne dåligt.

(För er som inte kände till det så är det slut med The Scientist. Jag gjorde slut för ca 2 veckor sedan.)

Så vad för positivt ska man leta efter?

Någon som vill göra alla de där underbara sakerna för dig som han aldrig gjort för någon annan.

Någon som inte kan vara ifrån dig. Någon som måste prata på telefon tills ni somnar när han måste vara ifrån dig.

Någon som är ärlig.

Som vill visa upp dig utan att du är hans armcandy.

Saker du bör se upp med!

Någon som inte ljuger. Ljuger han så är han en lögnare!

Vill han umgås med andra tjejer så är det något som inte stämmer (om det inte är hans moster Agda på långvården förstås. Då kanske han faktiskt är en fin kille.)

Om han har sex med någon annan så tar du dina saker och går på en gång. Han kommer aldrig att ändra sig för dig, vad han än säger!

Någon som vill ändra på dig! Vill han inte ha dig som du är så finns det säkerligen någon annan där ute som är bättre för honom och för dig!


Så var sann mot er själva och be vännerna berätta om de ser varnings flaggor. De är inte alltid så lätt när man själv sitter i smeten att se. Men var insiktsfulla nog när dina vänner kommer till dig med detta. Det ligger oftast något i de dom säger. Så ta varandra på allvar och ta tag i er själva.
Vi måste sluta låta killar få behandla oss som skit. Han kanske är en jätte go kille. Men är han inte det med dig hela tiden så är han inte värd tiden.


Lycka till!

Bildkälla

Den här helgen har varit som att ligga under trädet på en filt ute vid en liten porlande flod med sin bästa vän.
Vi har pratat, tittat på film, sa jag pratat? Vi har läst tillsammans och då menar jag att vi läste samma bok samtidigt och när jag fixade te och gick på toa så satt hon på golvet och läste högt för mig. Vi skrattade tillsammans, gick nattpromenader och försökte klura ut saker med livet och sånt.

Ibland vet man inte om det man gör är för det bästa.

 

Ibland får man bara lita på sin magkänsla.

 

Ibland fastnar vi i ett mellanrum vi inte kommer ur.

 

Ibland finns det bara vad som är framför en att se tillbaka på.

 

Ibland känns det som är mest rätt alldeles fel.

 

Ibland kan man bara inte göra mer.

 

Ibland går saker bara sönder och så går de inte att laga.

 

Ibland är det man vill ha inte det man behöver.

 

Ibland är det man behöver göra så svårt att man nästan går av.

 

Ibland känns det som all luft försvann ur rummet så att man håller på att kvävas.

 

Ibland känns det som om man förlorat det finaste man någonsin haft.

 

Vi måste bara minnas att det är ibland, inte alltid. Bara ibland som det känns såhär och att det går över.
Vi brister, vi faller, vi tappar taget om det vi älskar allra mest, men det försvinner aldrig helt och det är viktigt att minnas.

I huset där jag bor doftar alltid god mat på tredje våningen, där hörs glatt skratt och prat när man passerar med hissen på väg hem när någon ska av.
I huset där jag bor är det väldigt lyhört. T rusar ut från tvättstugan och drar med mig in i ren förskräckelse. Hon säger sig ha hört någon vråla och skrika "Släpp ut mig!"
Jag ser mig skeptiskt om i tvättstugan och hon nämner att hon inte är galen och att hon inte vanligtvis tror på spöken, men att just nu vet hon inte vad hon ska tro. Hon ser sig förskräckt om kring och jag försöker lugna henne med att det är rätt lyhört och kanske är det bara någon granne ovanför som bråkar och stökar.
Hon ser fortfarande inte riktigt helt nöjd ut när jag lämnar henne vid hissen så jag säger att det bara är att plinga på hos mig om det händer något obehagligt igen. Hon andas ut och verkar lite lugnare, så jag säger hej då och tar hissen upp till mig.
I huset där jag bor, där hälsar vi alltid på varandra även fast vi inte vet den andras namn, vissa pratar glatt i hissen och andra föredrar att stå helt stilla och inte andas ett ord.
I huset där jag bor sätter jag ibland upp ett hissforum för att skapa lite stämning.
I huset där jag bor finns en glad hiss och en deprimerad hiss och ibland vill inte den deprimerade hissen att man åker med den, men säg några snälla ord och insistera att allt blir bra så ska du se att du får åka med du också.

Hon tänder en cigg i rulltrappan på väg upp till perrongen på Centralstationen. Tighta jeans, Converse och snedlugg var inne, så det hade hon.

Tankar snurrade runt. Ett oroshjärta som höll på att gå itu av allt runt omkring, situationer hon trodde att hon klarade av. Oroshjärtat, limmat endast av kedjerök och tanken av att tankar kan limma varandra och så småningom göra allt helt igen.

 

En man hoppar på tåget som snart ska lämna perrongen. Hon ser honom i ögonvrån utan att reflektera.

 

Hej! Ja du! Allt kommer ordna sig! Ropar han plötsligt till henne. Dörrarna stängs framför honom och tåget rullar ut från perrongen. Hon sjunker ned på marken som smutsar ned hennes jeans, med ciggen i handen, kajal målade ögon fylls med tårar som fläckar bleka kinder. Händerna förs framför ansiktet och axlarna skakar upprepat där folket passerar.

Ibland är det så jätte svårt att få till de rätta orden och man fastnar i någon form av lop i huvudet och kommer inte ur den. Idag har min talförmåga satts på prov mer än en gång vilket har varit väldigt besvärande. Det är ibland nära till tårar just för att orden inte vill komma ut även om bilden av vad man vill förmedla är så klar i huvudet.
Varför blir det så?

Jag vet inte varför men ibland vill tankar och tal bara inte riktigt hänga ihop, den ena går för fort och den andra går inte alls. Men jag har också kommit fram till att försöka är bättre än att inte säga något alls. Ibland måste man bara verkligen försöka fast än det står stilla, fast än det gör ont att försöka, fast än det inte vill komma ut några ord som passar. Ibland finns det bara inte ord som passar, men om man försöker så går det ibland ändå och det tycker jag känns himla fint.

Vi brukade sitta ute i lekstugan på gården när mörkret fallit ned över hustaken. Hon med de långa blonda håret tog upp en cigarett och la den framför våra ögon på det lilla bordet emellan oss. Jag log tyst och tittade ned på de dammiga golvbrädorna hon med det långa blonda håret stoppade ned sin ena hand i jackfickan och tog upp en tändare. Titta, sa hon. Hennes fingrar lekte över tändaren, de vred det lilla hjulet åt motsatt håll från vad man skulle för att tända den. Hon tömmde ett osynligt innehåll i sin andra hand sen klickade hon igång en liten låga och strödde det osynliga innehållet över tändaren. Det glittrade i luften ovanför lågan. Jag såg förbluffat på henne.
Där satt vi i den kalla natten, delade en förbjuden cigarett och turades om att göra stoft till glitter över en enslig liten låga.

När Kelly Osbourne kom med singlarna "Papa don't preach" och "Shut up"  år 2002, då höjde jag tven så mycket jag bara vågade och hoppade runt hejdlöst på möblerna samtidigt som ja sjöng med i refränger.
Det är en av få saker jag kan sakna ibland med tonåren.

10 FAVORITER
Färg: Dimblå.
Mat: Potatisgratäng. Stek. Tapas. Musslor.
Band: The Kills.
Film: A love song for Bobby Long.
Bok: 100 years of solitude.
Sport: Räknas det att skojbrottas med The Scientist? Annars typ Vattenskidor kanske. Tycker inte om sport särskilt mycket.
Årstid: Vår, då man inte behöver en jacka förutom kanske en tunn på kvällen och Höst som i att man fortfarande kan ha högklackat om man vill.
Veckodag: Jag har ingen speciell dag sådär. Antar att Tisdagar och Torsdagar kommer bli min favorit förutom Lördagar.
Glassmak: Choklad rakt av!
Tid på dygnet: Lördagsmornar när man vaknar bland mörka lockar på hans axel och gosar in sig lite till och blir pirrlycklig i magen för att man kan dra sig lite extra.

 

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Lite snuvig och lätt irriterad.
Smak: Ingefära te.
Kläder: Svart tröja, randiga pyamasbyxor och mys tofflor.
Bakgrund: Hurricane med Bob Dylan och en klarblå himmel utanför.
Nagellack: Inget.
Tid: fjorton.femtioåtta.
Omgivning: E4 utanför fönstret, en lite små stökig lägenhet, ett påbörjat pussel på golvet.
Irritationsobjekt: Opedagogiska lärare, att inte förstå uppgifter man får i skolan och inte heller kunna få de förklarade. Lärare som bara läser boken innantill och inte kan något utanför den.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nja. Vet inte. Kanske.
Brutit mot lagen: Ja, de har väl de flesta någon gång i af.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Ja.
Varit med på TV: Inte vad jag minns.
Kysst någon du inte känner: Mer än en gång.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: The Scientist. Lisa. Min mor kanske.
Du tycker om: Regn mot fönsterrutan. När man gör saker tillsammans t ex diska, tvätta, laga mat, promenera, läsa och sånt där.
Du inte gillar: Storm. Lögner och att bli besviken. Att bläddra genom telefonboken och ingen svarar.

2 VAL
Kaffe eller te: Just nu säger jag te.
Vår eller höst: Höst tror jag. Fast just nu Vår!

1 ÖNSKAN:
Tre årstider. Vår sommar och höst. Det är mer än nog.

(listan minns jag inte var jag fann, har väl gått runt en del tror jag.)

Mina vår och sommarskor gråter för att inte får strosa längs bar mark. Jag är säker på att jag hörde en liten snyftning här om dagen från garderoben. De behöver få dansa, hoppa i vatten pölar en regnig vårdag, de behöver få ligga och sola sig på klippan medan jag badar när vattnet blivit varmt. De har känslor och drömmer de med.



Bubblor är ett fint vårtecken. Under vår och sommar så brukar jag blåsa bubblor ut genom fönstret, när jag sitter i parken eller när jag går barfota på asfalten en lite varmare dag. Jag har en liten förhoppning om att de fladrar iväg och glädjer även andra som passerar.



Våren ger oss hopp och får våra drömmar att kännas lite verkligare.

Era kommentarer på mitt förra inlägg var så fina att jag ville dela med lite.
Minnen behöver inte vara att det som kanske överlag inte var så bra. Det är dom där små ljusglimtarna när det är lite bättre, lite mysigare och värt att kämpa vidare just för att det är så fint att det nästan gör ont.




Anonym
min mormor jobbade i en kaffeaffär när jag var liten. varje gång jag var i stan med mamma gick vi in och jag fick äta så många bitar av deras finaste chokladkola jag bara orkade. kommer nog aldrig att sluta att älska doften av kaffe.


Catrin.
Jag bakade jättemycket med min mamma. Jag brukade lägga örat mot bakmaskinen som malde och doften av jäst & kardemumma nådde näsan. Det var fint.

Jag har faktiskt fått ta över den bakmaskinen så nu är det min dotter som lägger sitt öra mot bakmaskinen när den kör igång.


V.
När jag var liten låtsades jag ibland vara sjuk för att få följa med pappa på jobb istället för att vara på dagis.

Och fast han är kontorsman och viktig fick jag följa med på möten och springa mellan alla skrivbord. Hans väggar var fulla av mina teckningar och kort på oss barn och min pappa alltså, åh.

(bara en sån sak som att han sjunger med jens lekman i köket när han lagar mat!)

Det här med listor tycker jag kan vara jätte fint. Här är en som jag hittade för ett tag sedan men jag vet tyvärr inte vart den tog sin början. Om ni vet så kan ni väl länka?

min bästa vän är min kusin och min pojkvän. De står alltid vid min sida och är de bästa människor jag kan tänka mig.
när jag borstar tänderna pratar jag oförskämt nog ofta i telefon.

när jag lagar mat blir det ofta något med Pasta och Champinjoner.

jag är (lite) rädd för Matematik, som jag snart kommer läsa och att inte hitta rätt på en gång när jag kommer till skolan.

den värsta känslan är ensamhet, depression, tristess och brist på inspiration.

den bästa känslan är att ligga skavfötters med min bästa vän och prata tills man inte orkar mer.

Att ligga på hans bröstkorg, det ger en känsla av ro och trygghet. Att se in i hans ögon när han ler. Han har det bästa leendet.

jag är bäst på att göra listor, koka knäck och göra kanelbullar! (Många tror att de är bra på kanelbullar men jag vet).

jag är sämst på att hålla ordning hemma hos mig( men det är något jag kämpar på att bli bra på för jag avskyr att jag är så dålig på det).

jag lyssnar på Brown eyed girl - Van Morrison.

jag pratar nästan alltid i telefon när jag röker.

jag tycker om brev och glada överraskningar som ligger på min dörrmatta när jag kommer hem.

kärlek är bland det mest underbara som finns.

i somras var jag orolig över jobb och skola. Jag gjorde allt jag kunde för att få reda på så mycket alternativ som möjligt av vad och hur jag kunde lösa det på.

sist jag grät var på Julafton. The Scientist gav mig en box med Audrey Hepburn filmer i julklapp och jag blev så rörd att jag började gråta flera gånger.

när jag vill tänka lägger jag mig på badrumsgolvet eller tar ett bubbelbad.

när jag bakar blir det oftast mest fantastiskt fint och gott.

just nu tänker jag på hur roligt det ska bli att träffa The Scientist syster som kanske kommer hit nästa vecka.

idag har jag mest jobbat.

ikväll ska jag ta ett bad och läsa.

imorgon kommer jag göra något väldigt oförutsägbart, eller inte alls.

min mobiltelefon är precis lagom. Jag kan ringa, skicka sms och mms vilket är vad jag i stort sett behöver den till. En lite bättre kamera skulle inte skada.

när jag vaknar på morgonen vill jag inte gå till jobbet så jag drar mig alltid i minst 15min.

Sen sätter jag på något svängigt för att vakna till.

om jag var ett djur skulle jag vara en fågel och se världen eller en katt då jag avundas deras smidighet.

E, fast egentligen lite mer om C;

Jag minns inte det exakta tillfället. Då när vi sa att nu är det du och jag men jag minns min allra käraste vän.

 

Hon drog med mig ut till rökrutan och tände en cigarett.

Jag älskade när hon kom in alldeles kall precis efter att ha rökt. Den ljuva doften fick mig att känna mig trygg och hemma. De flesta av mina närmaste vänner rökte och det var ingenting konstigt med det.

Jejje,  jag hörde! Fan vad glad jag är för din skull!! Utbrast hon och kramade om mig så hårt.

Jag blev ställd. Att någon uttryckte sin glädje för mig, så som hon, var något helt nytt för mig.

Där och då förstod jag att hon var lite sådär extra speciell.

E;

Vi satt kvar en dag efter skolan. Sista lektionen var över för längesen.

Han hade ljusbruna ögon, lite för lång lugg och väldigt markanta kindben som jag försiktigt smekte med blicken och glömde för en stund bort att han kanske skulle se på mig och veta exakt vad jag tänkte.

Vi satt där alldeles för länge och jag fnittrade alldeles för mycket.

Plötsligt la han sig på bänken där vi satt och placerade sitt huvud i mitt knä.

Mitt hjärta skuttade till och det kändes som om hela kroppen skakade av överspändhet.

Pojken jag tyckte om låg i mitt knä. Darrande händer närmade sig hans ansikte. Jag ville lägga mitt finger precis i det lilla vecket på hans haka.

Ögonen slogs upp och trängde rakt in i mina.

Han: Kom!

Jag drog på mig jackan medan vi skyndade lekfullt genom dunkla korridorer, vanligtvis fulla av liv, nu så öde.

Vi tog bakdörren ut och promenerade en bit.

 

Små vita flingor ringlade runt i luften omkring oss.

Hans händer runt min midja för att dra mig tätt intill.

Jag: Det snö…

Schh.

Frusna läppar hårt sammanpressade och för en stund stannade allt still. Snöflingor, klockor stannade, tick, och när tiden kom igång gick allt så väldigt fort. Han sa;

hejdå, nu måste jag nog gå.

Ensam stod jag kvar, omtumlad med ett leende och kunde inte släppa tanken kring vår första kyss, min första riktiga kyss, som tog plats i virvlande snöflingors dans.

E;

Vi kände inte varandra men vi visste nog ändå.

 

Han kände mina vänner, men jag kände ingen alls egentligen. Ett år hade passerat ganska fort ändå. Ett helt långt och smärtsamt år. Ett år som tack och lov aldrig skulle komma tillbaka igen.

 

Jag hade under sommaren klippt av mitt långa vackra hår och jag hade hunnit färga det blåsvart med kvalitet lös, tjaskig h&m färg.

 

Vi satt i elevhallen och spelade kort när han kom förbi med sin väldigt långa vän. Jag sneglade in i hans ögon lite försiktigt och hoppades att ingen skulle märka något. Att ingen kunde se.

Varenda gång jag såg honom, passera i korridoren och sitta och skratta med sina vänner i elevhallen, varenda gång fylldes jag med en liten bit av den glädjen han visade. En glädje som jag bara hade sett hos andra men aldrig riktigt förstått mig på själv. För mig var ett leende något annat än vad det var för honom. Det var jag nästan helt säker på.

 

Under vår matsal fanns en träningslokal. Jag gick ned för trappan, lunchen var inte riktigt slut.

Han kom ut med sin långa vän och de hade nog precis haft Gympa för jag minns att de hade träningskläder på sig. Riktigt hur det utspelade sig kommer jag inte ihåg. Men en kille från min klass retades och sa med bittersmak i rösten att nu var han minsann fast. Fast för mig och jag för honom.

Men hur kunde han veta det, tänkte jag? Varför sa han så, han visste ju inte vad jag kände och jag visste inte vad han kände. Så hur kunde killen från klassen veta?

 

Med förvirrade tankar och ett leende i minnet gick jag runt i en lite för kylig jacka i en lite för kall höst i förvirrade tonårstankar.

N;

I min hals kändes obehag. Jag blev varm och du kom in och satte dig vid bordet mitt emot. Jag tog en försiktig klunk av mitt te och det gjorde du med.

Vill du inte ses längre?

Jag tror…. Att du kanske… känner lite mer för mig än vad jag gör för dig.

Aj!

Men hur kan du säga så? Allt var ju så bra. Var det bara jag? Det kan inte…

I början vill man ju att det ska gå. Allt är fint och man svävar iväg. Men jag vill inte bygga upp luftslott som inte finns.

Jag försökte hålla emot. Jag pressade samman ögonen. Jag lutade huvet tillbaka för att tårarna inte skulle rymma.

Om du vill är jag fortfarande gärna vän med dig. Vi kan dricka te och lyssna på Jazz tillsammans. Vi kan gå till Stampen och fika. När du känner att du behöver det. Du bestämmer.

Nu gick det inte längre. Tårarna trillade ned i mitt te och jag kunde inte hålla emot. Jag hatade mina tårar för vad de gjorde mot mig.

Kom här… Om du vill så kan du stanna kvar. Du måste inte åka hem nu på en gång.

Hade du någonsin sagt något om jag inte frågat?

Tystnad.

Jag satte mig i ditt knä och tog upp en cigg. Jazzen klinkade på i bakgrunden från kassettspelaren. Du öppnade fönstret och jag satte upp mina bara fötter mot elementet. Tårarna hade inte slutat. De gick inte att hindra. I en liten stund så kunde jag sansa mig. Med röken djupt i lungorna.

Det vill jag gärna. Lyssna på Jazz och dricka te. Det är fint och jag gillar det med oss.

Det gör jag med.

Du räckte mig en t-shirt att sova i. Den hade figurer på från 8-bits tv-spel och jag skrattade till med röda ögon. Svullna ögon. Jag kände mig inte längre vacker som jag gjort förut. Jag kände mig som en dum bortkastad porslinsdocka. All dolled up and nowhere to go.

Du satte på en sprakig skiva med med knarrande Blues som brukade få mig på så bra humör.

Jag la mig i din långsmala säng, vi la oss för att somna. I en 8-bits spel t-shirt med bakgrundssprak och en gammal mans röst som för att trösta.

Varje gång jag fick ett nytt anfall med tårar, kniven som kördes rakt in i hjärtat, in i lungor så jag inte kunde andas och gamla elaka minnen som letade sig fram, som gjorde sig påminda, då höll du om mig lite hårdare. Lite mer.

 

 

Vi är inte längre vänner, men vi blev heller aldrig osams. Vi pratar inte mer men våra liv går vidare och ibland passerar vi varandra på gatan eller säger hej på ett café.