fingertoppar leker med en förbjuden cigarett
Vi brukade sitta ute i lekstugan på gården när mörkret fallit ned över hustaken. Hon med de långa blonda håret tog upp en cigarett och la den framför våra ögon på det lilla bordet emellan oss. Jag log tyst och tittade ned på de dammiga golvbrädorna hon med det långa blonda håret stoppade ned sin ena hand i jackfickan och tog upp en tändare. Titta, sa hon. Hennes fingrar lekte över tändaren, de vred det lilla hjulet åt motsatt håll från vad man skulle för att tända den. Hon tömmde ett osynligt innehåll i sin andra hand sen klickade hon igång en liten låga och strödde det osynliga innehållet över tändaren. Det glittrade i luften ovanför lågan. Jag såg förbluffat på henne.
Där satt vi i den kalla natten, delade en förbjuden cigarett och turades om att göra stoft till glitter över en enslig liten låga.
Så fint skrivet.
here you go my dear;
http://www.topshop.com/webapp/wcs/stores/servlet/ProductDisplay?beginIndex=0&viewAllFlag=&catalogId=33057&storeId=12556&productId=2169045&langId=-1&sort_field=Price%20Descending&categoryId=208543&parent_categoryId=208492&sort_field=Price%20Descending&pageSize=200
dyra skosingar, men attans fina. köper du dem kommer jag vara evigt avundsjuk.
Väldigt fint skrivet! Får liksom.. känslan av att jag själv upplevt det.
sv: Men.. tack, oh. Själv vet jag inte alls om jag blev nöjd med fotot men.. att fokusera på små små dammoln är svårt..
Vad glad jag blir att det jag skrev kunde muntra upp dig! Hoppas att det är något du kan ta till i fortsättningen också, ifall du känner dig lite nere.
Vet du var det egentligen kommer ifrån? Jo, Abraham Lincolns "Människan är precis så lycklig som hon bestämmer sig för att vara". Det ligger, som du säger, väldigt mycket sanning i det. (Får dock för mig att han säger det aningen ironiskt - att vi människor egentligen är precis lika olyckliga som vi bestämmer oss för att vara.)
Och du skriver så himla fint. Jag får verkligen känslan av att vara där, och fastän jag inte ens röker, så är det nästan förbjudet lockande!
Kramar! :)
Fin J,
jag tänkte inte publicera det där inlägget för det skrek bekräfelsebehov. men det handlade aldrig om det, det handlade om att visa att vem som helst faller på hallgolv ibland. och vem som helst kan resa sig. och det är svårt ibland och det är svårt att acceptera tunga känslor ibland. åh. jag vet inte vart jag vill komma. Det känns så otillräckligt med ett tack. kram!
Fin text, åh.
+ tacktacktack för din kommentar! Så fint skrivet, det gav mig lite hopp. Just det där lilla som kanske behövs för att man ska orka ibland.
(Och jag är förövrigt sexton, snart sjutton år)
Kram!
