interruptedfashion

E;

Ett blåvitt sken ligger över stranden där jag och mina vänner firar att skolan är slut för den här gången och att sommaren precis har börjat. Ännu en klass har vinkat adjö från skolans balkong och firat med lite för mycket champagne.

Jag dansar barfota på stranden, runt runt runt, tills jag trillar omkull och allt fortsätter snurra.

Tre av mina vänner kommer i rasande fart och plötsligt ligger de alla över mig i en hög och skrattar.

Det var veckor sedan det tog slut men gör fortfarande ont att se honom. Nu när han är här, på min strand och skrattar och spelar gitarr och dricker öl som om ingenting någonsin hänt. Som om vi aldrig varit. Fast jag vet bättre. Det ligger där precis under en nästan perfekta fasad han försöker spegla i sina egna vänners ögon.

Jag ser honom snegla åt mitt håll. Men för mig betyder det just nu ingenting och allting på en och samma gång.

Han sitter lutad mot ett träd och spelar min favoritlåt och sjunger med slutna ögon och det gör alla hans pretto vänner med.

Jag reser mig och borstar sanden från blåjeans och går mot gräset där de sitter och där mina vänner är.

Den blonda tjejen som liknar Uma Thurman räcker mig en ölburk och jag tar emot den och tar klunk för klunk och stirrar direkt på honom utan att bry mig. Han vet redan hur jag känner och det gör alla andra också. Så varför ens låtsas som något annat?

Jag suckar, reser mig och går tillbaka ned mot stranden. Jag sätter mig i sanden, hör ljudet av gitarren och avlägsna röster och ser ut mot blåblekt gnistrande vattnet som speglar sig i det ljusa kvällsskenet.

En hand på min axel.

Hej. Hur är det?

Han leker med mitt hår.

Behöver du ens fråga.

Följ med. Kom.

Han tar min hand och för med mina vacklande ben ut på bryggan, vi sätter oss allra längst ut. Jag tar av mig skorna och doppar mjuka fötter i en blöt spegel. Mitt smink har smetats ut, men han säger att jag är vacker ändå. Jag ber honom att sluta. Men då kysser han mig. Jag kysser honom tillbaka. Läppar så mjuka, smaken av öl och kanske en cigarett som han tagit i smyg.

Snart har alla mina vänner gått vidare till krogen, men jag har inte fyllt år. Han säger att han måste gå, att han inte kan. Jag fäller en ensam tår.

Hur kan du göra såhär mot mig? Du vet hur jag känner för dig. Hur kan du utnyttja det här om du inte känner likadant? Jag förstår bara inte!

Han står kvar utan ord och ser sorgset på mig. Han ger mig sin jacka.

Jag önskar jag kunde följa dig hem.

Hans vän roppar att det är dags att åka.

Snälla gå inte. Lämna mig inte såhär.

Jag är ledsen, men jag kan inte. Jag …. Jag är full, du är full.

Jag vet mycket väl hur jag känner, det har ingenting med alkohol att göra, vad du gör det vet jag inte.

Jag måste gå…. Jag är…. Verkligen ledsen. Jag trodde att jag kanske skulle känna annorlunda nu, men jag trodde fel. Ta hand om dig vännen. Okej?

Han börjar gå mot sin vän som ska köra honom hem.  Jag ser efter ljus som försvinner runt hörnet längre bort.

Jag står ensam kvar i smutsiga blåjeans och en jacka som luktar precis som honom.

Allting snurrar och jag sätter mig ned på asfalten och gråter. Gråter för att han inte längre vill älska mig, gråter för att jag kanske aldrig riktigt älskade honom och jag gråter för att jag sitter på asfalten utan en väns axel att gråta emot.

På vingliga ben ställer jag mig upp och börjar gå hemåt. En halvtimme senare ligger jag i min säng, i hans Jacka. Han som inte älskar mig mer. Där precis så gråter jag, gråter tills jag somnar.