Lyxfrukost och varför jag tycker om honom så
Igår började jag dagen med frukost på ett öde Louie Louie som ligger på Bondegatan. Det var ändå skönt att kunna sätta mig vart jag ville, ta en lyxfrukost och vänta på min vän.
När det närmade sig lunch så slank vi in på Fröken Anderssons på Skånegatan och åt en varsin mastig men väldigt god sallad. Vi satt en stund och smälte vår matkoma innan vi tog sällskap till tunnelbanan där vi skiljdes åt.
På kvällen kom M och hämtade upp mig, så handlade vi middag och åkte hem till honom.
Sedan skulle vi ha det lite romantiskt med ost och vin till en gammal kultfilm från 60 talet. Det gick jättebra tills vi skulle skåla. Glasen gav ifrån sig ett så lustigt ljud att jag var tvungen att ställa det ifrån mig för att kunna skratta. Men just som jag gjorde detta för att undvika en olycka så lyckade jag ändå flänga till glaset så att det spilldes ut över hela bordet och osten. Vi skrattade så vi fick ont i magen åt hur klumpig jag var. Sen såg jag på honom, log och kände att det här är precis en av anledningarna till varför jag tycker om honom så mycket. Stämningen dör väldigt sällan, vi suckar inte åt saker som dyrt utspillt rödvin över fin ost. Vi gläder oss åt att vi båda är lika klumpiga och får varandra att skratta åt våra knäppheter.
Hjärnspöken och rädslan av att slitas isär.
En liten resumé över det som hänt på senaste. Jag tror nämligen att det var lite såhär M kände när vi blev tillsammans. Trotts att vi varit bekanta i så många år så var det så mycket under ytan hos varandra som vi har börjat upptäcka. Så mycket som dragit oss allt närmare när vi kom över rädslan av att slitas isär. En vag rädsla ligger nog kvar men vi har kommit överens om att inte låta den förstöra. Att inte låta spökena ta över. För det här är värt att stanna världen för.
