interruptedfashion

På min kärestas balkong har kvällen slagit sig ned kring husen, en avlägsen radio hörs spela en melodi från förr.
På uteplatsen nedan hörs ett äldre par utbyta gamla minnen över kaffekoppar som klirrar försiktigt mot porslinsfat.
På cigaretten tas ett sista bloss, inne poppar popcorn sitt sista popp, innan det är dags att krypa ner i min kärestas famn.

♥

♥ Doften av höstlöv om man tar ett djupt andetag och sprider dem omkring sig i luften.

♥ Det ligger en uppfriskande känsla i doften av nyklippt gräs.

♥ Den rökiga doften av Lapsang ger ifrån sig en lugn och trygg känsla när jag oftast som mest behöver den.

♥ Ljudet från en sprakande brasa som värmer och beskyddar.

♥ Kluckandet av saltvatten mot den lilla roddbåten.
Bland det bästa jag vet är när Lisa ror och jag sitter i fören och tippar över med överkroppen sådär så att fingrarna precis når vid vatten ytan och lämnar små ringar som sen flyter ut och försvinner.
Jag tycker hon ror så fint. Varje gång paddeln träffar vattenytan så är det som att de sjunker ihop i varandra.
Jag ville lära mig ro när jag såg henne göra det.

♥ Första tonerna av mina favorit låtar.

♥ Viskningar. Fina hemligheter eller bara saker och ting. De ger en känsla av att känna sig sådär extra speciell.

♥ Ekande tystnad. Det ger en känsla av att det är tyst men ändå inte samtidigt.
Sådär som det bara kan vara mitt på sjön, i en dal eller på en äng. Det enda som hörs är det ljudlöst knarrande träden och vinden som ibland tar tag i blommor och gräs, och dansar och leker omkring.

♥ Smör som fräser i stekpannan.

♥ Den dunkla doften av en gammal bok.

♥ Nakna fötter mot ett knarrande trägolv.

♥ Smattrande regn mot fönsterrutan.

♥ Det kalla klickande ljudet av när man ställer kaffekoppar på kaffefat och kaffebryggans puttrande ljud medan kakor eller smörgåsar ställs fram på bordet. Då sprids en mysig känsla i kroppen och man bara vet att snart är det fika!

♥


♥ Att sakta vakna upp av tassande fötter utanför och en underbar doft av nyrostat bröd och kaffe som smyger sig in under sovrumsdörren och fyller mina näsborrar med en morgonglädje och ett automatiskt leende.

♥ Att vakna av viskningar i örat är också otroligt fint. Håret kittlar kinden när det rörsvid.

♥ Att sträcka ut fötterna från under täcket när det blir för varmt. Den underbara känslan av att täcket är svalkande på ovan sidan.

♥ Den första friska luften som träffar mig när jag går utanför dörren på en riktig sommardag. Ljumen sommarvind, men ändå behaglig nog att andas i.

♥ Första skymten av min älskling när jag ska möta honom någonstans. Jag blir alltid lika förvirrad över att det är mig han går fram till, omfamnar med en varm kram och en kyss på min kind som kittlar ända ut i fingerspetsarna.

♥ Att veta att man är besläktade själar genom att man t ex kan se sin bästa vän genom en folkmängd på ett otroligt långt avstånd. Du vet varenda gest och rörelse som tillhör henne. Jag vet att jag gör.





Vad tycker ni är otroligt fint?

♥

När regnet hänger tungt i luften, då kryper alla de finaste dofter fram.
Ett andetag och jag fylls med ens av en härlig känsla av lugn.
Blommornas dofter seglar fram genom luften på osynliga regndroppar.
Allt stannar upp för bara en kort sekund när jag fyller lungorna med detta djupa andetag.
När sekunden är över snabbar allt plöstligt på och fortsätter sen som vanligt.


Translation:

When the rain just hangs in the air and fills up every inch with prickly raindrops that you feel on your arm.
That's when I get filled with a great sensation of calmness.
A flower's scent comes flying through the air on the invisible raindrops.
Everything stops for just a second when I fill my lungs with this one deep breath.
When the second is over everything speeds up and then continues as if nothing ever happend.

Har du någonsin låtit varenda grässtrå kittla fingertopparna när du flyger barfota ut på ängen en midsommardag när solen skiner och blommorna växer som ogräs. Fikat är uppdukat och ängen är full av andra barn som skrattar och leker, plockar blommor och dansar runt som om de gjorde något annat så skulle det göra allt för ont, ont innuti för att dagen är för vacker för att låta bli.



Har du någonsin känt att känslorna tar över så pass att du inte kan kontrollera vad du gör.
Så pass att du ser dig själv utifrån, men känslorna har tagit över så att det ända du kan göra är att se på.
Har du någonsin tappat kontrollen. Känt att det här är inte jag men av någon anledning så går det inte att förhindra. Det sker helt av sig självt, men du vill inte. Du får inte. Men sen är det bara så det är.



Har du någonsin känt att din bästa vän är ett djur som inte kan tala tillbaka till dig men som du bara vet förstår precis hur du känner och tänker.



Har du någonsin känt dig bäst på någonting?
Jag var bäst på Domino. Nu minns jag inte alls hur man spelade det.
Men när jag var ca 8 år fanns det ingen som kunde besegra mig.



♥

Har du någonsin suttit på ett café tills alla cigaretter är slut i paketet och sista bladet i boken är läst.
Du inser att du har suttit där i timmar. Det känns lite som att du har förlorat en vän.
En av de vackraste böcker jag läst var Anne på Grönkulla. Jag grät när den var slut.
En av de vackraste styckena i hela boken var när hon lekte med sin vän i glasskåpet.
Jag blir så lycklig i hela kroppen av att läsa den boken. Karaktärerna blir en del av ens liv och när de försvinner så gråter jag.

Vad har ni för böcker som ni känner så för?

♥ Om jag fick välja själv så skulle det alltid flöda inspiration i olika former. Mest av allt skulle jag vilja lära mig att skriva och faktisk ha disiplinen till att skriva något lite längre än ett blogg inlägg. Kanske en kort novell.

♥Om jag fick välja så skulle jag vilja ha en skrivmaskin som låter "Klick Klick" och har en fin färg helst i pastell.


♥ Om jag fick välja så skulle jag alltid gå runt med en kamera hängandes runt halsen som tar de allra mest magiska bilder.



♥Jag skulle ha långt mörkt hår så att jag kan ha flätor nästan hela tiden, för de tycker jag kan vara jätte fint!



♥ Jag skulle ha massa post varje dag som är något annat än räkningar och tråk.
Det skulle vara fina brev från fina människor som bor lite för långt bort från mig.
Det skulle vara presenter som man gjort själv eller tyckte var så jag så att man inte kunde låta bli att skicka.
(Detta gör nämligen jag. Jag brukar knopa ihop små saker som jag skickar till mina söta vänner som jag känner kan behöva det eller bara om ja kommer på något som är som gjort för dom att ha, så tycker jag att dom ska det.)



♥ Jag skulle ha en vacker Siames, ungefär som den här och jag skulle inte alls vara allergisk mot någonting.



♥ Jag skulle även fylla lägenheten med fina citat som på badrumsspegeln, kylskåpet, ytterdörren, insindan av skåp och anda små söta ställen.

♥ Jag skulle sätta upp alla brev och fina saker jag kunde hitta i ett långt snöre med små klänypor.



♥ Jag skulle blåsa bubblor varje chans jag fick. (Det har jag ju även gjort i för sig) De är så vackert när de fladdrar iväg och i hemlighet så önskar jag att de där bubblorna flyger iväg och lever vidare i all evighet och gör folk lyckliga på sin färd.



♥ Jag skulle ha en trädgård med en myshörna som den på bilden och när det blir mörkt och kyligt så finns alltid filtar och lyktor som värmer, små glödlampor i olika färger som lyser upp.



♥ Jag skulle ha ett kök som kändes sommrigt året om.



♥ Jag skulle sitta på en stillsam brygga och meta utan mask eller krok bara för att njuta av skogens sus, vattnets kluck mot stenarna, kvällsolen medan den fortfarande värmer och min bästa vän som är det bästa sällskapet man kan ha i en sådan stund.



♥ Rökning skulle inte vara farligt för varken den som rökte eller för den som stod bredvid och alla skulle uppskatta doften som den dyraste mildaste parfym och det skulle inte kosta pengar och du skulle kunna röka vart som helst. Inomhus, på bio, teater, krogen osv. Det skulle vara classy.



♥ Alla skulle få pussas hur mycket dom ville.
Alla skulle få känna sig älskade av någon de bryr sig om utan att vara rädda för att det någonsin skulle försvinna. Alla skulle få ha sin speciella som de håller i handen.



♥ Jag skulle vilja läsa snabbare så att jag hann med att läsa alla böcker som jag någonsin kommer att vilja läsa innan jag dör.



♥ Jag skulle ha vackert väder varje morgon som en fin start på dagen. Äta frukost i min fina trädgård med smörgåsar och glasflaskor med fläder och citron/limedryck bland annat. Fina ostar och massa frukt.



♥ På kvällarna när man sitter innomhus eller under taket på husets veranda med en filt så skulle det regna och mullra lite mysigt med åska långt bort och då kommer alla brädspel fram. Kort, Bondespelet, plockepinn, Schack, Twister och massa pussel till exempel.

♥ Jag skulle ha min egen fotoautomat som tar den gamla typen av svartvita bilder i en remsa.



♥ Jag skulle givetvis ha bakelittelefon.



♥ Jag skulle åka till Paris och hälsa på min låtsaskompis och promenera längs med stans gator och sätta mig på varenda café jag gick förbi för att prova deras kaffe och croissant.



♥ Jag skulle bara lyssna på Vinyl. Sprakande och härligt.

♥ Jag skulle ha ett arbetsrum fylld med inspiration och hundratals post it lappar. En laptop och där skulle jag sitta och skriva historier, noveller och poesi. Jag skulle ha en skrivmaskin som jag skrev rent allt på när det var färdigskrivet på datorn. Istället för att skriva ut det.
Sen skulle jag slå hål och knyta ihop det med fina sidenband i vackra olika färger beroende på.
Ballkongdörren skulle stå på glänt och låta ljuden utanför sippra in, dofter från trädgården och jag skulle försöka hålla mig från att röka alla cigaretterna som skulle ligga i översta skrivbordslåndan.


♥ Vi skulle vi ha en damklubb på helgerna, precis som en herrklubb fast för kvinnor. Med kostym, hög hatt, vi skulle röka cigarr och dricka konjak och whiskey ur passande glas. Vi skulle studera min konst och sitta bekvämt i min chesterfield soffa med tillhörande fåtöljer.

♥ Någon gång i mitt liv skulle jag vilja bo i en fyr. Precis som i boken The Lighthousekeepening av Jeanette Winterson. Vi skulle sitta och vaka högst upp med filtar och varm dryck och berätta historier för varandra.





(Bildkälla)

♥ Jag skulle fota min älskling varje morgon med en polaroidkamera, jag skulle röka i sängen, jag skulle gå barfota överallt utan att bli besvärad, jag skulle dricka kaffe till allt, jag skulle vilja resa, se världen, ta massor av bilder, ett foto på varje ny person jag träffar, träffa massor med människor, åka tåg, publicera en novell, göra en till tatuering.

Jag kan nog fortsätta hur långt som helst egentligen.

Vad skulle ni göra?

♥

Efter en tung tid har jag hämtat upp mig själv igen.
Jag kan le igen.
Jag känner igen.
Här är lite fina bilder att njuta och avsluta helgen med.


Translation:

I've been down and sad, now it's time to pick up the pieces and try to se the sun again. I can smile, I feel.
Here are some nice pics to enjoy and round off this weekend with.

Ibland så behöver man bara någon som kramar tillbaka.



Någon som håller om mig tills tårarna och den spontana paniken försvinner och tills jag känner mig tillräckligt stark att le utan att börja gråta.



Eller bara sitter där. Kanske håller din hand och kramar den hårt när orden inte räcker till.
Närhet och sällskap kan i vissa fall vara det viktigaste som finns. Känna att man har varandra där när någon annan gått förlorad. En liten del av framtiden har försvunnit, en liten del av framtiden har splittrats i tusen bitar och några träffade rakt in i hjärtat, i lungor och gjorde det otroligt svårt att andas.
Då kan en hand eller en kram vara det enklaste på jorden. De enda som gör någon skillnad.



♥

(Bildkälla)


(Bildkälla)

Igår kom "Ingentinget" från "Den oändliga historien" och sveptes över mig.
Alla tankar, ord och formuleringar försvann.
Det enda som lämnades kvar var smärta, tårar, förvirring och tomhet. När chocken hade lagt sig satt smärtan kvar. Som ett sår du försöker sätta ett plåster på, men det är inte på utsidan det gör ont utan det jagar dig på insidan. När du tror det är över så kommer det tillbaka.
Ni vet den där obeskrivliga känslan av tårar som sätter sig i halsen och det går plötsligt inte att svälja.
Så är det mest hela tiden nu. Den där inbillning av halsont. Men du vet att det är inte vad det är egentligen.
Alla ser. Ingen ser. Alla vet, men ingen vet egentligen någonting.

Vi brukade leka tillsammans när vi var små. När vi satt bredvid varandra i bilen och jag skrek så satt du och höll för öronen och sa "Jag hatar barn som skriker!"
Jag var avundsjuk på dig för att du var alltid cool för att du var äldre och visste mer. Jag ville också vara cool, vara äldre och veta mer.
Vad hände egentligen?
Nu är allt bara ett stort hål av tankar som snurrar och ingen förstår någonting.
Allt blev ju bra tillslut? Men varför är det inte det då?

När jag var en liten flicka sådär mellan forever och fram tills ibland till och med på högstadiet så var jag väldigt mycket för mig själv. Många tankar som snurrade runt inne i mitt huvud och många smärtande minnen från min barndom. Allt var inte så lätt jämt. Jag gömde mig ofta bakom en fasad som enkelt målades upp med ett leende.
Skratta lite extra när det var som jobbigast och helt plötsligt så ser ingen något.
Ingen ser en ensam flicka. Ingen ser att man blir mobbad på raster och lektioner, ingen ser någonting.
Jag vet att det är otroligt lätt att bli osynlig och hålla sig till det. Och ibland önskar man till och med att man var det påriktigt. Men jag kunde samtidigt verkligen inte låta bli att hålla mig borta när det gällde att säga ifrån. Vare sig de gällde mig eller någon annan. Alltid lyckades man hamna i kläm. Tänk om man verkligen kunde bli osynlig påriktigt. Fast samtidigt var ju inte det vad jag ville heller. Jag ville bort. Börja om. Ha vänner som såg mig påriktigt. Jag var lite konsig sa dom.
Jag flydde, jag flyttade och pang! Det var som att hoppa från ett höghus. Det blev värre fast på ett helt annat sätt.
Jag insåg att fly var inte lösningen.
Men så fanns den där tjejen som var sådär ännu mer konstig. Påriktigt. Hon brydde sig inte om någon.
Hon körde sin grej, hon hade attetyd. Oh Gud vad jag var avundsjuk på henne.
Hon tog mig under sin vinge och jag fick hänga med henne och hennes vänner. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde. Kent och Håkan Hellström var det man skulle gilla då.
Jag kände mig som om jag blivit kidnappad in i min favorit film som jag inte ens visste fanns.
Dom tog med mig till ställen jag aldrig kommer glömma. Såna enkla saker som att åka buss och pendeltåg och byta hit och dit, vänta på sena bussar i en kall snöstorm blev helt plötsligt magiskt.
Jag kände mig som att så länge jag var med dom så kunde ingenting göra mig illa. Ingen kunde såra mig och om någon gjorde det så spelade det ingen roll för jag hade upplevt magi på de mest simpla plan ingen annan någonsin kommer att få uppleva. Vintrar blev helt plötsligt inte lika farliga. Jag började få myskänslor i kroppen över små söta saker som jag inte varit med om förut. Jag började få känslor i kroppen. Något som brukade domna för mig ganska ofta. Allt kändes så bra. Jag kände mig levande. Livet blev till en sång.
Sången var Tracy Chapman - Fast Car.

Idag är jag starkare. Tack vare allt det där. De jobbiga, de fina, allt det slitsamma man har behövt gå igenom.
Ibland undrar jag om det kanske är nödvändigt. Det kanske är så det måste få vara?

Bildkälla

Varje gång jag ser honom så blir jag helt bubblig inuti. Han går mot mig med sitt strålande leende och varje gång känner jag mig lika förvånad att det är mig han kommer fram till.

Jag vet att det är vi, bara vi. Men de är som om tiden bara flytt. Som om händelserna var någon annans när vi ses igen. Så kysser han mig med de mjukaste läppar och en kittlande känsla sprids i hela mig. Han tar min hand, kysser min kind och ler. Jag älskar när han kysser mig och ler.

Jag blir fnittrig som en liten flicka när han omfamnar mig och viskar små söta saker i mitt öra.



Translation:

Everytime I see him I get all bubbly inside. He walks up to me with that bright smile and everytime I get suprised it´s me he´s heading at.
I know it´s just us. Just us. But it´s like the time that has past belonged to someone else when we meet again.
Then he kisses me and smiles, with the softest lips and I get all tingly inside. He takes my hand kisses my cheek and smiles. I love when he kiss me and smile.

I get all gigglie like a little girl when he embraces me and whispers sweet tings in my ear.

Bildkälla


När jag var yngre så firade jag varje sommar ute på landet med kusinerna.
Jag brukade vakna till doften av kaffe och Anders Eldeman som spelar några melodier på radion ur gamla radioarkiv för att vi ska gissa oss till de rätta svaren för Melodikrysset.
Ibland är det iaf något man kan svara på, men för att vara det ultimata teamet så bör du knacka på hos grann tanten för att få hjälp.
Jag brukade ta min marmelad smörgås på verandan och blicka ut över söderklubben och Yxland på andra sidan vattnet.
En midsommar så smög jag och Lisa ner genom slingriga stigar till lillbryggan efter att hela ön samlats för att ha sjukamp på ängen.
Jag smakade lite på hennes dricka och tittade på när hon vingligt balanserade på plankorna ut på lillbryggan. Där ute satt vi en stund och jagade mygg och pratade om livet. Hon tappade sin sista cigg i vattnet och jag skrattade så det kom tårar.
Sen dök där upp lite fler med whiskey och vin. Jag fick smaka en liten kork med whiskey och blev alldeles fnittrig.
Andra sommrar har vi suttit på berget, på ljugar bänken, ljugit, svurit och tittat på soluppgången.
Det var en fin tradetion och kunde se ut lite såhär.



Frisk luft och doften av barrskog, mossa och saltvatten.

Den sista bilden här har jag tagit själv.



Translation:

When I was younger we use to always go out to our contrey place. At night a few of us use to all gather around this bench on the hill and look out over the sea, smell the fresh air and talk about life.

Nu börjar det närma sig. Jag känner det i hela kroppen. Värmen börjar klättra sig uppåt längs med grässtrån, barken på träd och längs med husets fasader. Snart är Stockholm äntligen fyllt av sommar.
Idag är det ca 18 grader och igår stod jag på ballkongen utan strumbyxor och kände inget behov av den där halsduken, baskern eller vinterkängorna. Jag var barfota i klänning och andades in den fuktiga luften precis efter det regnat.
I torsdags satt jag och The Scientist på torget och åt glass, andades in lugnet och såg på människorna som strosade förbi.





Nu ska jag inte sitta här längre utan gå ut i solen och njuta av värme och en bok.
Spontan picknick i en park. Ligga på gräset och äta en glass.



Bilder: Weheartit

Sånna här bilder ger mig blickande minnen från en svunnen tid då jag blev intruducerad för en helt ny värld.
Jag blev en ordentlig flicka som försiktigt formades för att få hänga med.

Plaskande runt på stan i våra trasiga Converse och tighta Jeans, rännande upp för gata, ner för gata, in på pub, än en ny klubb. Kedjerökte cigg efter cigg, fimpar på golvet och utspilld öl.

Spontandans på torget på väg in till nästa klubb, varje kväll ett nytt sug efter mer öl och mer dans.
Indiekids på dansgolvet, hånglande i varje hörn, smak av billig öl i plastglas och känslan av klister under skorna mot golvet.
Scenen öppnar sig och band band band! Club Killers på Debaser vaje månad varje gång. Baba Sonic på Onsdagar. Varje vecka samma sak. Carmen på övriga vardagar och för en finöl någon gång precis vid löning in på Indigo innan det blir fullt. Varje månad kvällen innan löning firades det med drinkar och öl och kortet drogs först vid tolv då lönen ramlat in på kontot.

En svunnen tid med knarrande trägolv, höga fönster, p3 på radion, DNs kultursidor varje morgon och dofter av de krispigaste wåfflor, gräddglass och drottningsylt.
Varma vindar genom ett öppet köksfönster, doft av sommar och frukost dans till radions brus.
Känslan av att äntligen vara hemma fast inte riktigt önskad.
Att tillhöra men fortfarande stå utanför.
Konstant kedjerökande. Första smaken av whiskey och första riktiga smaken av bittert svek.
Insidan blir så kluven att känslorna tar över och bara vill slita allt samman men någonstans hålls det på insidan, tills det gång på gång bubblar upp till ytan och förstör, förstör förstör!

Inga bilder från denna tid ger känslan av ett annat liv.

Working progress


Färdig! Dessa bilder uppåt är mina. Alla bilder nedåt är från Weheartit.

Jag ritade min franska låtsaskompis igår. Jag berättade ju lite igår om hur hon skickar de sötaste presenterna till mig från Frankrike och när jag hälsar på henne så brukar vi sitta vid hennes franska balkong (fast där är det ju bara balkong...antar jag), dricka kaffe och kedjeröka Vouge cigg. Fast de här ritade jag av från en gammal bild som hon skickade mig, hon har sagolikt långt hår nu. Hon är som en liten skogsnymf som förändras och blir vackrare för varje gång man möter på henne.

Hon har den finaste ateljé med allt en konstnär skulle önska sig. Hon har hyllor med lådor full av hemligheter.
Man måste ta av sig stumpor och skor när man kommer hem till henne. Hemma hos henne är det bara barfota strosande som gäller. Hon tycker om att leka inte nudda golv och spatserar med nakna fötter över stolar, bord, soffor, utmed väggarna på travar med böcker och kuddar som ligger utöver hela lägenheten och hon får det att se så enkelt ut.
Hemma hos henne röker vi överallt och lyssnar endast på grammofonskivor så det sprakar till sådär så jag får gåshud i nacken.
Hon spelar piano för mig ibland och jag brukar sitta på flygeln och studera när hennes fingrar far över pianotangenterna.

Ibland frågar jag henne vad hon vill göra med sitt liv och hon svarar.

-  Respirer et vivre.

 

(Korrigera gärna min ”franska” för all del.)

Ibland när jag traskar runt på små gränder så brukar jag lotsas att jag promenerar på gatorna i Paris, att jag ser upp mot en liten fransk baklong med utnötta dörrar och fönsterluckor i en annorlunda färg.
Jag undar om fransmän bara kallar det för en balkong.



Jag önskar att jag hängde i fönstret hemma hos någon vän för att bara lyssna i timmar om gamla historier (så som de kunde vara förr). Vi pratar på om filosofi och gamla minnen och svävar ut i våra konversationer tills det når ett absurdum då man bara måste börja prata om något annat.
Dricka öl och kedjeröka eller morgonkaffe, se på soluppgången, känna den friska morgonbrisen tillsammans med en cigarett.



Se ut över hustaken i Paris från min på-lotsas-väns takvåning som jag är och hälsar på ibland.
Andas in skönheten av min egen lilla på-lotsas-värld. Givetvis så brukar jag och min på-lotsas-vän i frankrike skriva långa maskinskrivna brev till varandra, på franska, och skicka små paket med snören i glada färger med rosetter på. Hon skickar dom bästa på-lotsas-paketen kan jag säga. Det finns nog inget finare! ♥



Jag skulle vilja vara den där flickan. Hon som konstant är påväg ut på hemma fester och krogbesök. Jag säger inte att jag inte har det bra. Men de kan vara en känsla jag saknar ibland.
Hon tittar till sminket i en främmande bils backspegel innan hon är fulländad för kvällens festligheter.
Jag älskar det!

Translation:

Sometimes I like to pretend. Pretend I´m walking the avenu of the streets of Paris. Looking up at the cute little french balconys, althogh is it just called a balcony there?

I like to sit in a friends window listening to old storys, talking about life and filosofi and old memorys.

I´d like to be in Paris and look out over the roof tops and breath in the air of my own lifes fairytail.

I´d like to be that girl on her way to partys checking the makup in someones rermirror just before she go´s in.

How come most things looks better in Sepia?

När jag inte kunde räknas mer än till en liten flicka så brukade mina två äldre kusiner ta med mig ut på sjön när vi va ute på farmors landställe.
Den älsta var alltid den som rodde, ibland fick den yngre prova också, men då blev det oftast liv i båten när vi sakta började närma oss vassen. Vi blev i tutade många skräckhistorier för att låta bli att göra vissa saker. Många sitter fortfarande djupt kvar och kanske aldrig kommer att försvinna.
Festingar var de som befarades när vi närmade oss vassen. Men den älsta hon kunde fnissa ett busigt fniss och leendet spredsig över hela ansiktet då hon siktade på vassen just för att uppröra den yngre systern. Jag fann allt så spännande och höll mig mest fast i båtkanten när hon styrde som om hon hade kontroll över hela världen.



Det är ibland väldigt svårt att minnas de samlade stunderna som kunde vara så otrligt trevliga. De där man känner en värme av vuxnas prat och glada ton. De skrattar och sjunger och de pratas minnen från innan man fanns och stämningen känns på något sätt så otroligt trygg och go.
Jag vet att jag har såna minnen, de finns där tillsammans med en så lugn och mysig känsla som sprids när jag försöker tänka på det.
Barnen hade spring i benen och lekte kurra gömma och kull.



Något så otroligt viktigt för mig är smaker. De sitter kopplad till de mest väl gömda minnen.
När vi kom ut till landet så brukade vi alltid fylla en flaska med brunnsvatten och bubbla tills det sa "PchT".
De va så spännande att få hålla i flaskan och hälla i den smak man helst ville ha.
Mina favoriter är Tuttifrutti och Krusbär och det smakar så gott och kittlas på tungan. 



Jag vet att det finns ett minne av när jag var ung och precis som Lux lutade mig ut från bilfönstret för att känna vinden med handen. Få försöka fånga den och se hur allt med ett rus i hela kroppen svishar förbi.



Och jag ville precis som Lux skriva pojkars namn på mina underkläder.
När The Virgin Suicides kom på video så var det den vackraste mest häpnandsväckande film jag någonsin sett.
Jag ville också ha systrar. Jag ville kyssa pojkar som smakade bubbelgum och jag ville att dom skulle se mig.

Jag tror det är lätt att leta efter liknelser när man är ung och ser en sån här film.
Men det förändrar inte att Sofia Coppola är ett geni och att soundtracket fortfarande lämnar gåshud på ryggen.
Jag vet ingen annan film som ger mig samma känsla som den här filmen gör. Jag älskade den och varje filmsekvens och textrad som uttalades kändes helt magisk. Jag ville också gå runt i en begagnad bröllopsklänning varje dag.



Allt i denna film och litterärt fängslande bok ger oss synvinkeln från pojkarna tvärs över gatan. Deras intryck, allt de tog reda på om flickorna Lisbon, Cecilias dagbok och andra pojkars historier om att ha varit inne i huset och pratat eller umgåts med flickorna på ett eller annat sätt. De klänger sig kvar vid varenda litet minne och fragment de kan få tag i. Boken gav mig en helt ny sida utav filmen och karaktärerna, men den berättas fortfarande på samma sätt.
Filmen håller sig något ljusare, men det är som att Jeffrey Eugenides inte kan uttrycka sig i något annat än poesi (på orginalspråk) och Sofia Coppola kan inte göra annat än konst för ögat.

De bästa känslorna kommer ändå innifrån. Känslan av att vara på toppen av parisehjulet och känna att man skulle kunna klara precis vad som helst.



Känslan av att lyssna på underbar musik som verkligen tilltalar och får varenda litet hårstrå i nacken att resa sig för att det är så underbart.



Känslan av att skicka fina brev till fina vänner eller familj.
Läsa en underbar bok och känna att den här boken verkligen talar till dig.
Se en film och känna nostalgi fast du inte var där.
Nog kan saker ha yttre påverkan. Men om du inte var du så skulle de där känslorna inte finnas.
Den underbara känslan som får det att pirra som en nyförälskelse av att bara göra något som är en del av livet, men att ändå kunna se skönheten i även det.
Det kan vara en så simpel sak som att ta en promenad, gå själv på en film som ingen annan ville se eller dra fram en stol och byta glödlampan när den gick sönder. Sånt kan då mig att må riktigt bra. Det får mig att känna mig stark och att jag klarar mig själv. Jag har bara en lätt tendens att glömma bort mig i andra ibland.

Så när skrev ni senast ett brev till någon, såg läste en riktigt god bok eller gjorde något som fick dig att känna dig på toppen av parisehjulet?

När jag var yngre så var det heligt att kunna sitta och fika minst fem timmar i streck helst varje dag.
Träffa stammisar och sitta kvar medan folk kom och gick. Det gick att röka medan man satt där och läste, drack te, åt mat eller bara tittade på vad andra hade för sig.
Allt jag behövde fanns just där.
Jag hade mina cigg. Jag hade vänner/bakanta/sällskap men även utrymme, jag hade mat, drycker av olika slag, godsaker och inspiration.



Toaletter har alltid varit ett fenomen för mig. Varför vet jag inte riktigt. Men om inspirationen sipprade emellan fingrarna eller om jag på något sätt mådde dåligt så var det alltid en stor tröst att lägga sig på badrumsgolvet en stund och titta upp i taket eller bara andas in atmosfären.
När jag hade migrän så brukade jag alltid svepa ett täcke om mig och luta mig mot badrummskaklet som kylde mitt överhettade huvud.
När jag var trött efter en lång dag så hjälpte ett bad till att slappna av alla ansträngda muskler, och vad är mer avslappnande än ett varmt bad och de mjukaste bubblor som smattrar så tyst och stilla.
Badrumsspeglar är intressanta saker med.
Jag älskar att gå på toa när jag är på ett nytt café eller en restaurang. Se mig omkring och uppsluka hur dom har tänkt till eller badrumsklotter. Det är faktiskt finare än vad man kan tro. Så mycket intressant man kan hitta inne på en totalt nedklottrad toalett. Du har folks historier skrivna framför dig.

"Did you ever look in the mirror so long that your face didn't make sense anymore? It just becomes all these shapes. Just shapes. Not good or bad."



Jag var aldrig direkt den där tjejen som gick fram till en kille och sa eller gjorde någonting. Om någon blev intresserad av mig så blev jag väldigt förvånad. Dock hände inte det här allt för ofta.
Jag minns att jag brukade drömma mig bort när jag var yngre. Jag visste att en vacker dag så skulle jag hitta den där sötaste pojken i mängden som fick mig att ständigt le och känna mig helt pirrig i magen. Han skulle ha mörkt lockigt hår och han skulle älska att mysa! Att han var smart, det visste jag och inte bara en sortens smart, för ja, det kan man vara. Han skulle vara intresserad av att höra vad jag hade att säga, vilka mina åsikter var och vad de betydde för mig. Hur jag skulle vilja göra världen vackrare och finare för alla människor.
Tyvärr så försvann alla mina tankar lagom tills de hände. Men jag ger mig *** på att få tillbaka var och en av dessa tankar någon gång snart!


Bilder: Här

Jag har svurit på att jag ska spara ut mitt hår igen. Jag har nästan glömt hur underbart det kunde vara att sätta upp håret i små söta frisyrer och slarviga knutar, göra flätor och allt sånt där. Det är bara så att varje gång jag kommer till den där längden, den där axel längden så ryker allt. Jag tröttnar något fruktansvärt och klipper av mig allt igen och säger till mig själv att kort ska det vara!
Men nu ska det allt försökas igen! Så länge jag tunnar ur det så bör de gå rätt bra tror jag.

Translation:

How I loved to sit at Café day in and out when I was younger. How I love the atmospher of bathrooms and toiletts in a way that is just so hard sometimes to share. How I loonged for that cuite boy that was going to come in to my life sooner or later to hear about me, to see me, to love me.