I have a plan to get us out of here
När jag var en liten flicka sådär mellan forever och fram tills ibland till och med på högstadiet så var jag väldigt mycket för mig själv. Många tankar som snurrade runt inne i mitt huvud och många smärtande minnen från min barndom. Allt var inte så lätt jämt. Jag gömde mig ofta bakom en fasad som enkelt målades upp med ett leende.
Skratta lite extra när det var som jobbigast och helt plötsligt så ser ingen något.
Ingen ser en ensam flicka. Ingen ser att man blir mobbad på raster och lektioner, ingen ser någonting.
Jag vet att det är otroligt lätt att bli osynlig och hålla sig till det. Och ibland önskar man till och med att man var det påriktigt. Men jag kunde samtidigt verkligen inte låta bli att hålla mig borta när det gällde att säga ifrån. Vare sig de gällde mig eller någon annan. Alltid lyckades man hamna i kläm. Tänk om man verkligen kunde bli osynlig påriktigt. Fast samtidigt var ju inte det vad jag ville heller. Jag ville bort. Börja om. Ha vänner som såg mig påriktigt. Jag var lite konsig sa dom.
Jag flydde, jag flyttade och pang! Det var som att hoppa från ett höghus. Det blev värre fast på ett helt annat sätt.
Jag insåg att fly var inte lösningen.
Men så fanns den där tjejen som var sådär ännu mer konstig. Påriktigt. Hon brydde sig inte om någon.
Hon körde sin grej, hon hade attetyd. Oh Gud vad jag var avundsjuk på henne.
Hon tog mig under sin vinge och jag fick hänga med henne och hennes vänner. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde. Kent och Håkan Hellström var det man skulle gilla då.
Jag kände mig som om jag blivit kidnappad in i min favorit film som jag inte ens visste fanns.
Dom tog med mig till ställen jag aldrig kommer glömma. Såna enkla saker som att åka buss och pendeltåg och byta hit och dit, vänta på sena bussar i en kall snöstorm blev helt plötsligt magiskt.
Jag kände mig som att så länge jag var med dom så kunde ingenting göra mig illa. Ingen kunde såra mig och om någon gjorde det så spelade det ingen roll för jag hade upplevt magi på de mest simpla plan ingen annan någonsin kommer att få uppleva. Vintrar blev helt plötsligt inte lika farliga. Jag började få myskänslor i kroppen över små söta saker som jag inte varit med om förut. Jag började få känslor i kroppen. Något som brukade domna för mig ganska ofta. Allt kändes så bra. Jag kände mig levande. Livet blev till en sång.
Sången var Tracy Chapman - Fast Car.
Idag är jag starkare. Tack vare allt det där. De jobbiga, de fina, allt det slitsamma man har behövt gå igenom.
Ibland undrar jag om det kanske är nödvändigt. Det kanske är så det måste få vara?
det är ju tyvärr så att man blir nog starkare av all skit man måste gå igenom. bra text! kram
sv: Tackar! :D Jag får allt ta mig en titt på den där Ralph Lauren. Tror aldrig jag har luktat på någon sån parfym, men deras t-shirtar är så jäkla mjuka och sköna så då är säkert parfymen detsamma ;)
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är mållös egentligen.
Jag känner igen mig så väl, och det jag fått ut av det jag gått igenom är att jag ska vara glad över mitt förflutna, för annars hade jag aldrig varit den jag är idag.
Och jag får verkligen rysningar när jag läser, det om skolan, om att lektion efter lektion tveka om man ska försöka ta till orda eller inte, när läraren frågar efter något. På rasterna ville jag också vara osynlig, ibland låste jag in mig på toan och satt där tills det var dags att gå tillbaka igen.
Många gånger i nian kom jag hem och grät. Mamma tyckte att jag skulle försöka att inte bry mig om vad de sa, men hur? Jag hörde allt ändå, och det sved så obeskrivligt.
Men nu är jag glad att jag inte var en av dem, de som var populära och samtidigt så omänskliga på det sätt de betedde sig.
Jag är glad att jag nu vet rätt och fel, och jag hoppas att jag kan föra det vidare sen.
Kramar!
Ååååh, sötaste! Va fint du skrev och det kändes alldeles magiskt att läsa! pussar och kramar
Vilket otroligt tungt och välskrivet inlägg, märks att det kommer från hjärtat. Det spelade definitivt på känslosträngarna, både i dur och moll.
Fantastiskt skrivet, som alltid.
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Om att vara osynlig, önska sig bort, önska att någon lade märke till en, önska att man betydde någonting. Men jag tror faktiskt, precis som du, att det svåra man går igenom i livet faktiskt gör lite nytta. Att det är våra svårigheter som formar oss som människor, att vi kan ta lärdom av allt det jobbiga och bygga upp oss själva som unika, starka och kunniga individer. Man får tänka positivt, för tänk om allt bara vore fint hela tiden, hur stark skulle man vara då? Då skulle ens värld rasa lika fort som om man blåser på ett korthus för minsta lilla motgång.
Jag är glad att du verkar må bättre idag och att du har kunnat vända det negativa till någonting bra.
Åh tack :)
karnevalen blev precis så underbar som jag hade hoppats på faktiskt! Magiskt roligt hade jag!
Bra text, man växer med åren! Man blir starkare och kan stå på egna ben, det är fint!
Vad klok du är. <3
