What am I suppose to feel?
(Bildkälla)
(Bildkälla)
Igår kom "Ingentinget" från "Den oändliga historien" och sveptes över mig.
Alla tankar, ord och formuleringar försvann.
Det enda som lämnades kvar var smärta, tårar, förvirring och tomhet. När chocken hade lagt sig satt smärtan kvar. Som ett sår du försöker sätta ett plåster på, men det är inte på utsidan det gör ont utan det jagar dig på insidan. När du tror det är över så kommer det tillbaka.
Ni vet den där obeskrivliga känslan av tårar som sätter sig i halsen och det går plötsligt inte att svälja.
Så är det mest hela tiden nu. Den där inbillning av halsont. Men du vet att det är inte vad det är egentligen.
Alla ser. Ingen ser. Alla vet, men ingen vet egentligen någonting.
Vi brukade leka tillsammans när vi var små. När vi satt bredvid varandra i bilen och jag skrek så satt du och höll för öronen och sa "Jag hatar barn som skriker!"
Jag var avundsjuk på dig för att du var alltid cool för att du var äldre och visste mer. Jag ville också vara cool, vara äldre och veta mer.
Vad hände egentligen?
Nu är allt bara ett stort hål av tankar som snurrar och ingen förstår någonting.
Allt blev ju bra tillslut? Men varför är det inte det då?
Ååh, sötnosen! kramar
<3
Ja herregud vilka minnen man har....tänk vad vi bråkat som alltid delat rum. Tänk vad jag sörjt honom redan innan han försvann för att han inte fanns där, den underbara härliga personen Christian var borta. Men sen kom han tebax...bara för att tas ifrån oss igen!!!
Sorgen i mitt hjärta är oändlig....<3
sorgen går aldrig över, jag har aldrig förstått det här med döden, man dör man får panik för man vet inte vad man ska göra man vet inte hur man ska känna man får panik över att man aldrig kommer träffas igen här på jordelivet man får panik över att man kanske ska glömma bort.
Det är den mest förjävliga känslan man kan vara med om men när man tids nog har börjat komma igång med sitt liv och bearbetat sorgen och den där hemska paniken och sorgen så skrattar man åt alla minnen och det känns som att personen lever, jag tänker jämt när jag går in till mormor att vart är morfar någonstans trots att han dog för 4 år sedan, sedan kommer jag på mig själv att ja just ja han är död men han är ändå här.
4 år har det tagit mig att acceptera hans död, innan ville jag bara sjunka genom jorden när jag kom på mig själv.
Kämpa hjärtat!
Det låter jobbigt :(
Jag hoppas att du kommer på bättre tankar snart.
Jag pratade med min filosofilärare idag, och han sa att man måste tackla problemet för att bli av med det och kunna gå vidare. Det kanske är det du gör? Man kan bara inte glömma och tänka att det som har hänt får vara. Man måste liksom ta tag i det, om man känner att det finns kvar.
Det är i alla fall vad jag tror :) Kram!
vet du vad jag kommer ihåg? Kaninerna i fagersta när vi var o hälsade på.. och när han trampade på en spik som rätt igenom skon och in i foten..... blää! minns en gång när jag var med christian och spelade tv-spel, ett coolt snowboardspel... shit vad han var cool då :)och jag minns hur rädd han blev att jag skulle bli arg på honom när han råkade ha sönder min spegel när jag skulle flytta till fagersta... stackarn, klart jag inte kunde bli arg på honom heller!
