interruptedfashion

När jag inte kunde räknas mer än till en liten flicka så brukade mina två äldre kusiner ta med mig ut på sjön när vi va ute på farmors landställe.
Den älsta var alltid den som rodde, ibland fick den yngre prova också, men då blev det oftast liv i båten när vi sakta började närma oss vassen. Vi blev i tutade många skräckhistorier för att låta bli att göra vissa saker. Många sitter fortfarande djupt kvar och kanske aldrig kommer att försvinna.
Festingar var de som befarades när vi närmade oss vassen. Men den älsta hon kunde fnissa ett busigt fniss och leendet spredsig över hela ansiktet då hon siktade på vassen just för att uppröra den yngre systern. Jag fann allt så spännande och höll mig mest fast i båtkanten när hon styrde som om hon hade kontroll över hela världen.



Det är ibland väldigt svårt att minnas de samlade stunderna som kunde vara så otrligt trevliga. De där man känner en värme av vuxnas prat och glada ton. De skrattar och sjunger och de pratas minnen från innan man fanns och stämningen känns på något sätt så otroligt trygg och go.
Jag vet att jag har såna minnen, de finns där tillsammans med en så lugn och mysig känsla som sprids när jag försöker tänka på det.
Barnen hade spring i benen och lekte kurra gömma och kull.



Något så otroligt viktigt för mig är smaker. De sitter kopplad till de mest väl gömda minnen.
När vi kom ut till landet så brukade vi alltid fylla en flaska med brunnsvatten och bubbla tills det sa "PchT".
De va så spännande att få hålla i flaskan och hälla i den smak man helst ville ha.
Mina favoriter är Tuttifrutti och Krusbär och det smakar så gott och kittlas på tungan. 



Jag vet att det finns ett minne av när jag var ung och precis som Lux lutade mig ut från bilfönstret för att känna vinden med handen. Få försöka fånga den och se hur allt med ett rus i hela kroppen svishar förbi.



Och jag ville precis som Lux skriva pojkars namn på mina underkläder.
När The Virgin Suicides kom på video så var det den vackraste mest häpnandsväckande film jag någonsin sett.
Jag ville också ha systrar. Jag ville kyssa pojkar som smakade bubbelgum och jag ville att dom skulle se mig.

Jag tror det är lätt att leta efter liknelser när man är ung och ser en sån här film.
Men det förändrar inte att Sofia Coppola är ett geni och att soundtracket fortfarande lämnar gåshud på ryggen.
Jag vet ingen annan film som ger mig samma känsla som den här filmen gör. Jag älskade den och varje filmsekvens och textrad som uttalades kändes helt magisk. Jag ville också gå runt i en begagnad bröllopsklänning varje dag.



Allt i denna film och litterärt fängslande bok ger oss synvinkeln från pojkarna tvärs över gatan. Deras intryck, allt de tog reda på om flickorna Lisbon, Cecilias dagbok och andra pojkars historier om att ha varit inne i huset och pratat eller umgåts med flickorna på ett eller annat sätt. De klänger sig kvar vid varenda litet minne och fragment de kan få tag i. Boken gav mig en helt ny sida utav filmen och karaktärerna, men den berättas fortfarande på samma sätt.
Filmen håller sig något ljusare, men det är som att Jeffrey Eugenides inte kan uttrycka sig i något annat än poesi (på orginalspråk) och Sofia Coppola kan inte göra annat än konst för ögat.