Every picture tells a story

 
Dag nummer två utav att sluta röka var fruktansvärd. Jag gick runt som en junkie med skakande händer och gnagandes på fingrarna. Så mötte jag på Arvid, en kompis, utanför Louie Louie där han satt och åt lunch. Vi pratade en liten stund och skrattade om hur roligt det skulle vara att tatuera in en cigarett nu när jag slutat röka.
Hur kul det skulle vara om det stod "My Sweet Prince" också eftersom jag rökt märket Prince i tio år, sa jag.
- Vi gört! säger han. Jag tvekar lite och frågar honom hur det skulle se ut. Jag kanske glömde att nämna att Arvid är tatuerare. Han gör några skisser och jag skakar på huvudet tills jag ser den.
- Den, där är den. Så en timme senare möts vi upp vid hans studio som ligger precis intill och nu sitter den där.
Varje gång jag känner mig ensam utan min vän cigaretten så ser jag ner på den och påminns om att den är där med mig hela tiden och att jag aldrig behöver gå ensam hem eller känna krävandet att cigg när de är slut.
För jag röker inte längre men den delen utav mig som alltid kommer vara en rökare, i själen, den finns där som en påminnelse.
 
Något som jag tycker är fint som jag hörde en gång är att i fängelsen till exempel i ryssland men även bland sjömän förr så kunde man se en mans livshistoria genom hans tatueringar. Det uppskattades inte män som inte hade några, dem gick inte att lita på för man visste inte vad de hade för bakgrund eller vem de var.
Det är lite så jag ser tatueringar. En bild som visar något man gått igenom eller som säger något om vem man är eller en gång var och det här är något som var en stor del utav vem jag identifierade mig med att vara och många i min omgivning också för den delen.
 
Om det är någon som är nyfiken på Arvids stil eller annat så kan ni kika vidare bland annat på hans instagram där han heter Bob Horrors, han finns även på facebook.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0