interruptedfashion

Nu ska vi se om jag kan förklara lite här utan att förstöra något.
Här har vi en utav mina absoluta favoritfilmer som jag såg om och om igen under mina tonårsdagar.
Some kind of wonderful. I all 80´tals anda som jag annars brukar försöka hålla mig undan.
Jag älskade och älskar fortfarande den här filmen.



Den här filmen handlar alltså om Keith som går sista året på High School och ska spara alla sina pengar till att välja ett College för det är hans fars dröm. Men Keith kunde inte bry sig mindre om College utan kör sin egen väg.
Han jobbar för tillfället i ett garage och meckar med bilar.



Keiths bästa kompis är Watts som är en stenhård pojflicka som spelar trummor och hänger inte med någon av de andra tjejerna i skolan. Hon går på klubbar kedjeröker och kör en skrotbil men verkar trivas med det.


De är alltså bästa vänner och går i skolan tillsammans och hänger hela tiden.
Men här kommer problematiken in. Keith är jätte jätte kär i Amanda som är en överklass tjej.



Och tillsammans med Hardy, "Partymonstret". Han ser Amanda som sin ägodel och är inte en särskillt snäll kille som man skulle vilja tro. Han har sina följeslagare som mest står och tittar på, men jag antar att de får honom att känna sig cool och tuff.



Men slutligen så tröttnar Amanda på Hardys elakheter och gör slut med honom. I ett vips är Keith framme och frågar ut henne på en date vilket i stort sett hela filmen byggs upp på. Den perfekta daten.
Allt det här vore utomordentligt om inte stackars Watts var otroligt kär i sin bästa vän Keith.



Sen har vi en kort sidoplott med en kille som heter Duncan som är skolans BadBoy påriktigt. Röker skolkar, dricker och spenderar väldigt mycket tid i kvarsittning.



Men Duncan visar sig vara en väldigt hygglig kille tillslut och blir polare med Keith.



Så den stora kvällen bär av. De ska på date, allt är lagom tilltrasslat. Keith och Amanda, Watts som står vid sin väns sida trotts att hon knappt klarar det.







Vem blir det tillslut?



Watts....



eller Amanda?

När jag var yngre och tittade på den här filmen om och om och om igen så ville jag vara Watts. Det finns alltid en av karaktärerna man relaterar till mer än den andra. Jag kände att jag kunde relatera lite till Watts.
Jag var ju inte direkt populär och blir det inte så många kvar.
Jag älskade hennes kläder och frisyren, hela stilen var fantastisk i mina ögon.
Hon var tuff och tog inte skit från folk. Jag kände att allt skulle varit lite enklare om jag hade varit hon.
Men de var jag ju inte. Men de är en av anledningarna till att den här filmen talade så högt till mig.


Translation:

Presenting one of my favourit movies groing up. "Some kind of wonderful". I guess I could relate somehow groing up to Watts as an outcast. But I found some strength in her. I thought she was tough. I thought maybe if I was her, things wouldn´t be so bad.
But now when I see that movie it´s a little hard to see it that way. Poor thing did not have it easy. And at that age you can´t just go up to the one you like and tell them. But it´s an intressting play out for those who havn´t seen this I do recommend it.
Althogh it is made in the 80´s and you have your badboys, the jocks, the geeks and the cheerleaders.
But it´s still a lovely film and if you like that sort of thing it´s even better I suppose.