Trygga dofter, frusna fingrar och promenader längs med små stigar.
Jag hoppas hoppas att jag kan åka ut till Landet i helgen med kusinerna och fira påsk, äta middag vid långbord nere i farmors stuga, rosta formbröd över gasspis, se Sushi få utforska skogen och blåbärsrisen som väntar på att det ska bli sommar. Att lyssna på Melodikrysset på radion till frukost, sitta på kvällen och dricka te, äta ostbricka och spela sällskapsspel. Promenera längs små stigar över rötter och berg, ned till ängen och känna doften av gräset och barrträd för att sen utforska dungen med min kamera som legat och dammat allt för länge nu. Att sitta på bryggan och höra vattnet klucka mot berget och höra båtens gnissel från där den ligger fast knuten nere vid viken. Höra vinden dra sig genom vassen och ut mot havet mellan de små öarna och insvepas av saltvattnets doft. Sitta i morgonsolen på verandan och känna den fuktiga trygga doften i rummen inne i huset. Den där muskiga doften som ingen annan än jag riktigt uppskattar. Höra kaffebryggan puttra och känna hur doften sprider sig ut i varenda vrå medan fikabrödet läggs fram på bordet och att sedan få doppa kakan i kaffet.
Smaken av kallrökt lax och ägg med räkor och majonäs. Brödskivor med lite för mycket smör sådär som när man var liten. Höra brasan spraka på kvällen och värma upp de frusna fingrarna som jag gömt i ermarna.
Tända massa ljus och lägga pussel och bråka om bitarna och gå upp för backen med den stora ficklampan med kvävda skratt för att inte väcka barn som sover.
Stop right now!
Nu har jag blivit av med två telefoner på mindre än två månader och börjar bli lite trött på att börja om från början varje gång. Första gången hade jag turen att kunna förlänga mitt abonnemang och få ut en ny på en gång. Nu är det den långa processen med försäkringsbolaget. Min förvåning var hur folk reagerade när jag sa att jag blivit av med telefonen och det gått en hel dag utan att ha skaffat en ny. Är samhället så förstört att vi inte kan klara oss några dagar utan en telefon?
Nu är det andra gången och har haft turen att kunna låna en seg liten telefon från min fina vän tills jag får ut en ny. Det tråkiga är att den här gången blev jag faktiskt riktigt ledsen. För om det var något jag älskade på den här telefonen så var det kameran. Det är liksom inte riktigt samma sak just nu. Hoppas på att få ha min kommande telefon i fred.
MVH, Trött på att börja om.
