fast i ett mellanrum
Våga prata, våga känna, våga finnas, våga be om hjälp, våga be om en kram och våga säga ifrån.
Ibland när någon försvinner så känns det som om hela världen försvinner med den personen en stund. Vare sig personen aldrig kommer tillbaka igen eller inte alls går särskilt långt utan bara blir en annorlunda del av vardagen.
Det gör ont och sliter mig i stycken inombords. Aldrig har jag känt mig så sliten inuti. Så ensam i mig själv. Dom säger att det är nyttigt att vara själv att vara ensam och uttråkad men hur kommer det sig att ingen annan behöver vara det? Eller är det bara som det ser ut på utsidan?
kram!
Alldeles särskilt fint skrivet, men så sorgligt. Föresten är alla människor ensamma ibland. Men det anses "fult" så man döljer det, så gott det går. Därför är det särskilt rörande när nån vågar prata/skriva om sin ensamhet.
hur fint skrivet som helst.
Fint. Rasande ärligt.
