interruptedfashion

För längesen träffade jag en pojke. Han hade ett busigt leende och mjuka kyssar.
Han spelade gitarr och sjöng för mig, vi dansade på gator och torg, gick långa promenader och badade när solen hade gått ned. 
Den här pojken stal nyckeln till mitt hjärta. Under en längre tid så trodde jag aldrig att jag skulle få tillbaka den nyckeln. Hur skulle någon någonsin kunna tycka om mig igen? Jag hade ju ingen nyckel att ge längre.
Allt blev till ett stort tomrum och ett gigantiskt inflamerat sår.
Efter att ha gråtit i några dagar, legat avdomnad och stirrat i taket så finns inget annat val än att stjäla tillbaka den där nyckeln. Nu ligger den i säkert förvar och jag har hittat någon ny som älskar mig precis som jag är och bryr sig inte om mina dåliga dagar. Han håller om mig ändå och viskar att allt kommer att bli bra och ibland när jag mår sådär dåligt så tror jag på vad han säger. Allt blir nog bra. Vissa dagar är jag helt övertygad.