interruptedfashion

Jag minns dagar i skolan då vi hade uppsatsskrivningar som låg under en hel eftermiddag.
Vi fick ta med oss något gott att tugga på och hela klassrummet fylldes av prasslande påsar och dofter av hubba bubba och annat sött. Pennor vässades, dåliga meningar suddades och jag älskade dessa dagar mer än vilka andra skoldagar som helst.
Datorer var inte så vanligt och den första uppsatsen vi skrev minns jag att vi fick en titel till.
Jag valde "Liket i källaren" och skrev en spökhistoria baserat på ett Arkiv X avsnitt jag sett någon kväll innan.
Jag fick VG och insåg att de här va något jag var rätt bra på ändå.
Vi fick även mysiga uppgifter som att skriva en inledning eller en kort historia som skulle innehålla en lapp med vissa saker på. Jag minns att jag skrev 17 sidor innan jag fick knögla ihop dom till pappersbollar på bänken och börja om från början då vi inte fick skriva mer än två sidor på just denna uppgift.
Jag minns inte vad jag fick för betyg på denna, men jag var väldigt nöjd med mitt resultat.
Där någonstans, i högstadiebänken började mitt intresse för att inte bara läsa utan även att skriva.
Korta, långa, dikter och historier.
När jag gick andra året på gymnasiet så ångrade jag plötsligt att jag valde "Bild och formgivning".
Men de fanns inget att göra åt då. Jag fick bara skriva så mycket jag kunde när jag fick så mycket som en minut över.
Nu ligger en längtan efter att börja skriva igen där och bubblar under ytan. De kliar i fingrarna. Men jag vet inte var jag ska börja. Var ska jag börja?

Translation:

I remember the days in school when I was young. I just loved wrighting. Storys, poems and I use to do it when ever I got so mutch as a second to spere. Now I feel the longing for it. It´s bubbling up inside. I just don´t know where to begin.