interruptedfashion

N;

Det hade blivit mörkt när du följde mig genom ensliga gränder inne i Gamla Stan. Vi tog en kaffe på Edenborg och skålade så att det skvätte lite utanför. Vi gick runt hörnet på Stampen och du sa att du varit här förut. Jazz var ett gemensamt intresse vi delade. Så du höll upp dörren åt mig och jag fimpade min cigg.

Där fanns en million små prylar på väggar och i tak. Bandet skulle börja spela riktigt snart. Vi tog en varsin Ginger Ale tog av oss jackan och pratade om sigill, vattenstämplar och postgången på 17-1800´talet. En underlig Norrman kom förbi och snubblade runt. Han var full, glad och dansade omkring framför scen. Det var mesta dels blåsorkester och det var hur mysigt som helst. Du stampade takten med foten och jag log för mig själv.

 

Sen promenerade vi upp mot slussen och du kysste mig tveksamt innan du sa, Farväl.

Helst av allt ville jag gömma mig inne på tjejernas toalett, på skolans tak eller i data salen när ingen annan var där.

Mina fingar blir lätt frusna, förhårdnade och blå av att jag håller pennan alldeles för hårt och för att jag suttit två timmar i elevhallen igen med pennan mot pappret och en kopp te som bortglömt blivit kallt. Över 40 sidor fyllda med text om ingenting. På baksidan, innuti alla skrivhäften och på kläder jag slängt för länge sen. Jag kunde inte konsentrera mig på skolan.
Jag slöt ofta ögonen och drömde mig bort till en framtid med en skrivmaskins trygga klickande och fingrarna som glider så enkelt fram. En cigarett som ligger och ryker på ett fat bredvid. Texter jag kladdat ned på papper ligger i högar omkring. Hundra tals böcker ligger utspridda och jag har läst dem alla om och om igen.

Färg som kladdas på paletter i en bildsal där vår lärare cirkulerar för att se på. Jag trodde det skulle vara min dröm.
Varför var det inte det?
Med ett hål i själen och ett falskt leende låtsades jag att jag hörde hemma där.

N;

Första gången vi sågs.

Du stod på uteserveringen med en rykande cigarett emellan dina smala fingrar. Jag sneglade lite blygt och snart pratade vi om Nintendo 8-bitar och hur jag aldrig skulle låta mina barn spela ett annat tv-spel. Du log så varmt att jag bara ville krama om dig.

Jag tvingades snart ta ett beslut då jag kände mig kluven i en val mellan dig och en annan.

Vi promenerade upp på Götgatan. Vi såg blygt på varandra mellan konversationerna jag inte längre minns. Vi köpte en kopp alldeles för svagt kaffe på 7-eleven och en påse med chips, för att sitta på en trappa utanför någon annans port och prata om det svaga kaffet som värmde våra frusna fingrar.

Snart frågade du, Vill du följa med hem till mig, sitta på mitt vardagsrumsgolv och lyssna på LP-skivor?

En främmande känsla sköljdes över mig, tinade allt från fingertoppar till frusna tår. Vi tog tåget från Slussen, bytte senare till bussen för att promenera i kylan hem till dig. Jag slog mig ned på ett naket golv med kartonger längs med väggarna och en knastrande skivspelare slogs på. Du satt bredvid mig och berättade saker om dig själv. Jag började undra när du skulle kyssa mig.

När allting byggts upp och vi slutligen kysstes drog du med mig in i ditt kök. Du var en bohem med sängen i köket, jazz i högtalarna och tusen tankar jag aldrig hört förut. Vi kysstes hela natten tills solen letade sig in igenom ditt köksfönster och jag somnade i dina armar och vågade inte ens tänka på nästa dag.

N;
Du hade en lång röd halsduk och grovstickad tröja. Snön hade inte hittat dit ännu, där jag klev av bussen, där du mötte upp mig. Vi gick tätt intill varann, utan att hålla hand, på väg hem till dig. Det var kallt och blött ute. Jag försökte undvika att kliva i små mörka vattenpölar.

När vi kom upp och du pratat i hissen om hur mysigt det är att dricka te med grannfrun och hur fint det var förr när alla sa frun och fröken till varann, så tänkte jag hur mysig du var som tyckte att det var mysigt.

Vattnet kokade i kastrullen på plattan och koppar ställdes fram på bordet. LP- spelaren i vardagsrummet stod på och spelade musik av okänt slag. Vi konverserade svagt om saker jag inte längre minns. Du visade söta små lappar du samlat på. Som folk har satt upp eller tappat bort.

Efter en stund kom du på att du hade ett kassettband med Jazz du ville lyssna på. Jag sken upp och du försvann ut för att stänga av LP-spelaren. Lite visste jag vad som kom att hända.

Jag följde efter dig och la mina armar om din midja, andades in en doft jag nu glömt bort.

Sorgsna ögon såg på mig. Jag log och ställde mig på vingliga tår för att kyssa dig men lång som du var, sträckte du dig, så att jag inte kunde nå.

Taskigt, suckade jag men log och gick tillbaka in i köket. Plötsligt stack det till i hela kroppen av obehag. Vi hade setts ett tag.

We♥it

Jag vill befria allas trötta fötter från instängda vinterskor och fuktiga strumpor som hängas upp på ett ljummet element.
Efter dagar i slask och snö vill jag låta mina fötter få ströva fritt över mjuka grästrån som kittlar mellan tår.
Jag vill gå längs strandkanten precis intill vattnet, låta mina fötter svepas in i havets brus och känna rörelsen av något som är fullständigt fri.
Jag vill dansa på klippor, sitta på bryggors kant med benen fria endast nudda vattenytan och jag vill ställa mig på tå och snurra fort fort runt, sådär som när jag var barn på landets altan, snurra tills jag faller omkull och allt fortsätter att snurra.
Jag vill sitta uppe mitt i natten ute på gräsmattan under mitt favoritträd som är upplyst året om. Det värmer i min själ varje gång jag går förbi.
Jag vill köpa karameller i strut och springa i nedförsbacke.
Jag vill att vintern ska bli vår och att mina fötter ska bli fria igen.

Nu är jag förhoppningsvis äntligen färdig!
Jag har skrivit ned de sista raderna på min novell. Så snart The Scientist har läst den och jag fått tumme upp eller ned så kan jag bestämma mig för om jag måste pilla lite till på den eller om den nu äntligen ska få skickas iväg.
Det känns så skönt när man är klar med saker. Det ger en fin liten kick!

Novellen är till en tjej med ett jätte fint projekt. Hon håller nämligen på att göra en Novellsammling. Här hittar ni hennes fina blogg.

Hoppas ni har en super fin Söndagskväll!

Allt bara snurrar, jag får inget grepp.
Tittar ut genom mitt sovrums fönster och ser att vintern, som kom så plötsligt igår, är borta och hösten är tillbaka.
Förhoppningsvis är den här för att stanna några månader till. Snälla snälla, vintern är inget jag vill.
Badkars plask, värme som tinar upp alla förstelnade tankar, fötter som plaskande dansar mot badkarlskant.
Gårdagen stal min inspiration.
Du delade dina hörlurar med mig. Det var Kent och inte kunde jag låta bli att pussa på dig.
Nu är det dags att vakna till liv innan jag fastnar i ett mellankoli.

Min dator sa god natt och vaknade aldrig mer.
Jag vinkade farväl till långdragna mornar och halvtimmes turer till arbetet.
Nu vaknar jag till klockan 5 på morgonen för att envist kunna få snosa i ytterligare 20 minuter. För att borra ner näsan under täcket och lägga huvudet åter igen på den mjukaste kudden.
Sen går jag beslutsamt upp för att förinta plågsamma ljud som kommer från köksugnen.
Tekokaren knäpps på. Vattnet är redan förberett kvällen innan.
Värkande fötter mot ett svalt hallgolv, badrumsspegeln ignoreras tills sminket måste kletas på, rouge på kinder för att skapa en illusion av att jag inte är så livlös som jag kanske annars skulle ge sken av.
Bara fötter mot spisluckans handtag, på en stol i mitt petite lilla kök. En stor kopp Lapsang får mig att slappna av, en stund innan det är dags att sätta strumpor på plats och ge mig av.
Varje morgon kommer jag ner till en öde platform. Varje morgon är det svart som natten när jag vaknar.
Varje morgon tar jag bussen från en hållplats där bussar inte går tillräckligt ofta.
Varje morgon tar den bussen mig en halvtimme från min verklighet, min dröm, min längtan, min framtid.
Moln tyngd av droppar har legat över himlen i en veckas tid. När dimman ligger lågt på ängar och vattenbryn då dansar älvorna. Den här morgonen såg jag älvorna dansa på ängen.
Jag kan inte säga så mycket om mitt nya jobb förutom att det är högt till tak, där finns många fina människor, där finns en matsal med fyra nya rätter varje dag, fast jag har matlåda ändå. Där finns en gamaldags låda som fylls på med godis, man kan stoppa ner en tia eller två femmor och välja en av vad man vill.
Det finns en cirkuleringslista där man kan välja bland tre filmer om man skriver sitt namn på ett papper.
På buss resan hem varje dag från jobbet så läser jag eller lutar huvudet mot glas och glider i förväg till mina drömmar, till min framtid, min längtan, min verklighet.




Länk

Länk

Ut! Bort! Försvinn härifrån! Slita sönder. Blad rivs på mitten, tårar trillar från halvslutna ögonlock.
Sida efter sida rivs ut ur fina block. Sida efter sida försvinner, eldas upp.
Tankar är onda. Min själ äts upp.
Ord som gör ont ska inte få finnas mer.

Länk

Vill du åka iväg med mitt lokomotiv?
Packa väskan och segla iväg med mig i en båt gjord av bark och klister.
Jag använder ett lakan jag hittat som segel. Den har några hål men det lappas ihop med nål, tråd och det mjukaste tyg.
Vi har varsin väska, kuddar och en stor tjock filt. När vinden är alldeles stilla kryper jag in i din famn och så somnar vi. När jag vaknar ser jag ditt leende. Du ser på mig som om jag var din. Bara din.

Länk

Morgonen är här och det är dags att gå upp.
Trötta ögonlock strätar emot och fingrar utan ork trycker på znoos.
Tillslut står jag framför spegeln igen och blickar tillbaka på en livlös själ.
En kylig promenad ner till hållplatsen, där jag tar bussen sen.
Du är inte ens vaken än.

länk

Regnet blöter ner gatorna utanför när dessa bokstäver utecklas till ord.
Jag är trött. Jag är utmattad. Jag är less.
Efter allt hat och all ilska jag upplevt idag så vill jag försöka kompensera det med något vackert.

Finns det något finare än att höra regnet smattra mot fönsterbläcket när man lyssnar på sin favoritlåt.
Finns det något bättre än att bege sig hemåt efter en lång dag och se sig omkring och inse att löven börjat gulna och skapat söta små lövhögar på marken.
Finns det något finare än att ha den man älskar andas in varendaste fiber av dig och sen le det där vackra leendet.
Finns det något skönare än att somna utmattad.

Jag önskar att jag kunde vakna upp till en värld utan hat. (All sorts hat)
Jag önskar att jag kunde vakna upp och inte känna mig lika utmattad som när jag gick och la mig.
Jag önskar att jag kunde vakna upp imorgon och se det där vackra leendet det första jag gör när jag öppnar ögonen.

Känslor, tankar, drömmar, längtan. Var kan jag ens börja förklara hur jag känner för dig och svårast av allt, hur jag kan börja för att få dig att förstå.

Varje morgon sen jag la ögonen på dig för första gången, du i arme jacka och Converse, tänker jag på dig.

Dina ögon klarare blå än en stilla lagun.

Varje kväll innan jag somnar och sjunker in i mardrömmar av det förflutna, för att klara av, så tänker jag på dig.

Doften av tallbarr, ditt leende som förtrollat mig och hur mycket jag vill röra vid din hud, höra dina viskningar i mitt höra, dina fingrar, att få flata dina emellan mina.

En illusion har byggts upp som av murar för att skydda mig. I min illusion vill du mig väl, du är varm och trygg. Du är omtänksam, ärlig, lojal och god mot andra.

Du tycker om att ha picknick när alla sover, då lyser du upp ängar, skogsgläntor och på vår första träff, i min illusion, tog du mig till en fotbollsplan där vi kröp ihop under en filt för att hålla värmen när kylan kröp oss in på bar hud.

Vår andra träff tog du mig ut till en liten glänta i skogen där vi slog oss till ro och berättade historier i timmar vid en sprakande lägereld.

Du berättade om hur du i ett tidigare liv var med i kriget år 1916. Hur soldaterna i skyttegravarna brukade göra precis det ,för att hålla modet uppe och värma sina sinnen och jaga bort de allra värsta av rädslor om kvällarna, berätta historier. Du berättade även hur du under hela din tid där önskade och bad till alla gudar som någon någonsin lagt sin tro på att du aldrig någonsin skulle behöva använda ditt vapen.

Sedan berättade jag om mitt förra liv. Jag var en balettdansös i frankrike under 30 talet. Jag tränade så hårt att mina fötter blödde och på kvällarna grät jag mig till sömns och somnade av den olidliga smärtan. Allt för att bli en prima ballerina. De nervpirrande föreställningarna och allt för att få känna känslan av hur publiken håller andan varje gång jag seglar genom luften för att sedan landa på tå, hur de om och om igen håller andan och biter tag hårdare än de inser. Scenen fylls på med flickor precis som jag med balettkjolar och håret uppsatt i knut, vi kastas fram och tillbaka i takt till en orkester och för varje lyft som görs, berättar om hur det kittlar in min mage just då, där i det ögonblicket, inte upp i lyftet utan ned, för att sedan avsluta med publikens jubel i slutet av varje föreställning.

Du berättar om hur du önskar att du i nästa liv kunde finna mig igen. Jag förklarar att vi är själsfränder så det blir inga problem. Du håller min hand hårt och berättar om din önskan om att få vara konstnär i nästa liv, storslagen under tiden då de andra stora konstnärerna spatserade världens gator och bemästrade färgernas hemligheter.

Jag förklarar att det är precis vad du kommer att göra och jag kommer att vara din älskarinna och en passionerad pianist, aldrig erkänd för min musikaliska begåvning. Jag läser högt för dig ur mina favorit romaner när du ligger i mina armar förbjudet och ändå så lockande att det inte går att låta bli, tills vi finner en väg att kunna gifta oss.

Vi färdas fram och tillbaka genom tider tillsammans, jag vet inte hur, men det gör ingenting så länge jag i min illusion är med dig.

Min illusion är aldrig tillräckligt stark.

I verkligheten passerar jag dig varje dag i korridorer som håller våra liv fångade under en treårsperiod.

Jag ser dig mellan bibliotekets bokhyllor, mellan de andra eleverna i matsalen och på morgon innan alla lektioner börjar kommer du tidigare till skolan, precis som mig och sätter dig i cafeterian för dig själv. Du köper en kopp te och en frukt. Sätter dig varje morgon vid samma bord med en ny bok. Jag har sett dig läsa allt från Moby Dick till Döden i Venedig.

Jag undrar blygt mellan sidorna på min egen bok om du någonsin lagt märket till mig. Min själ dör en liten bit för var dag som går. Men så länge du finns där i närheten och så länge min illusion inte splittras så kommer jag att hålla mig flytande. Jag vet att det är destruktivt och jag vet att det är fegt. Allt jag egentligen vill är att lägga det här brevet i ett kuvert. Skriva ditt namn på det, i snirkliga bokstäver, och skjuta in det i springan till ditt skåp. När du läst det så kommer jag att veta. Om du mig ej vill ha så händer ingenting. Kanske blir jag mobbad ett tag. Det beror lite på vem du är. Om du i ditt hjärta skulle finna att jag alltid varit din själsfrände och du känner som jag. Då kommer du att finna mig där vi träffades i min första illusion av dig.

______________________________________________________________________________________________


Söta Sofia har en liten blogg tävling och texten ovan är mitt bidrag. Se mer på hennes blogg här.
Berätta gärna för mig vad ni tycker. Det är alltid kul att få höra andras tankar kring något man gjort.

weheartit

P;

"Your the best, and thats why you and I are friends"

In my bubble there is room just enough for you and me.
You shere your headphones and everything you listen to makes my knees go weak.
I can´t stop thinking of you.

Beauty is were the eye pass and the mind slip, a daily rutine that for the first time was magic.