interruptedfashion

 

Jag hade fått ett jobb som jag verkligen tyckte om, jag hade börjat se fram emot att få pengar på kontot som jag tjänat ihop och som jag visste att jag inte behöver betala tillbaka sedan.

Jag såg fram emot en liten belöning efter att ha legat lite under existensminimum i två månader.

Men så kom det. Den där dagen då jag skulle möta chefen som kommit tillbaka efter semestern och hon skulle ha fått höra utav någon annan först om hur jag hade fungerat de där första veckorna. Så yttras orden.

Jag bör ha känt mig ledsen men jag gjorde inte det, sanningen att säga är att jag inte vet om jag hade fortsatt vara kvar där ändå. Någon dag tidigare fick jag nämligen mitt antagningsbesked till Universitetet och lusten att sätta mig i föreläsningssalen och argumentera/diskutera och byta kunskaper med mina klasskamrater och lärare började plötsligt komma tillbaka igen. Dagen innan slets jag mellan valet att studera och jobba samtidigt och hur tungt jag skulle uppleva det och valet att endast arbeta och leva på näst intill ingenting.

Men när jag fick höra de där orden så var det som en underlig men ändå helt förståelig lättnad sveptes över mig.

Jag behövde inte välja, jag behövde inte fundera, jag behövde inte ha ångest och må dåligt. Allt släppte.

Så i September är jag tillbaka i salarna på SU med böcker i väskan, musik i öronen och block fulla med kladdiga anteckningar.

Det är förmodligen jag som sitter där på golvet för mig själv i biblioteket mellan bokhyllorna och försöker få kläm på någon alldeles för komplicerad kursbok.