interruptedfashion

 

Idag hade vi tentavaktsmöte på SU. Det känns skönt, som att jag har blivit given en mening i allt kaos som har lagt sig som en tjock dimma kring mig och jag hittar bara inte ut.

Att vara tentavakt kan låta som ett jobb som är soft men inte ger något. För mig ger det jätte mycket.

Jag är pepp, trotts att det är jätte tidigt på morgonen. Jag tänker mig att jag sätter på mig hörlurarna och kliver in i något där allt känns som en romantiserad mellankolisk filmvärld. Jag lyssnar på KENT, (det kommer att gå på repete hela höst/vintern bara så ni vet), tar tåget från en tom perrong tidigt på morgonen och lutar mig mot fönstret för att blicka ut på en värld som sakta håller på att vakna. När jag kommer fram tar jag en stor kopp svart rykande kaffe, börjar dela ut papper och fixar allt som ska göras, släpper in folk och sedan försöker jag komma ikapp mina studier medan jag ser till att folk inte fuskar.

När detta är slut så har jag fått en bra start på dagen. De gånger jag ska till Sveaplan tänker jag mig att jag åker till Ritorno efteråt för att fortsätta pluggandet och varva med en skönlitterär bok emellanåt.

Jag skulle verkligen vilja starta en ny bokklubb. Allt för att hålla tristessen borta från den grå ostimulerande tillvaron som lätt tar över när kylan grabbar tag och snön snart lägger sig under våra fötter.

Tidsbristen är för stor, folk drar sig lätt tillbaka under vintern.

Vill inte gå ut, vill inte synas, inte finnas.

Jag sitter på utvisningsbänken. Väntar på att våren kommer då de andra vill ut och leka igen.