Här är jag

 
 
Tisdagar och torsdagar är så tröga att jag blir lite orolig över mig själv. Jag orkar inte längre klistra på en mask för omvärlden och låtsas att allt är perfekt. Jag har svårt att hålla fokus, svänger i humöret och känner mig för det mesta ganska grå. Det här är jag, take it or leave it.
Väggarna rasar omkring mig, skinnet slits av och här står jag kvar. Kämpar för att orka, kämpar för att hinna så att stressen inte ska ta över och sluka mig hel.
Så att ångesten ska hålla sig borta om kvällarna så att det inte blir fel.
När tristessen sätter igång så blir jag alltid lika feg, jag vet att det bör vara tvärt om men det är som det är.
Jag kramar det inre barnet och säger att allt är okej. Hon behöver inte oroa sig för jag tar hand om det, jag är starkare än henne och hon ska inte behöva lida för andras misstag. Hon är bara ett oroligt barn som gråter och så ska det inte behöva vara. Jag kramar henne hårt och vaggar henne till sömns.
Hon är mitt inre barn och förtjänar allt jag inte fick. Mer.
Allt som ett barn är värd. Kramar, kärlek och någon som visar en väg.
Som tar hand om henne och håller hennes hand när hon blir rädd.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0